Old Guardian 2008

Varken jag eller min bror tyckte 2008:as Old Guardian vara speciellt bra när vi testade den första gågen. Slutbetyget blev inte bra; ölet var på tok för beskt och spritigt för att någon av oss skulle finna det speciellt njutbart. Största problemet var att alkoholen var så illa maskerad att det mer smakade busgrogg(folköl + sprit) än ett schysst amerikanskt barely wine. Blev ett ganska enkelt beslut att ställa undan våra resterande flaskor i väntan på bättre tider. Det kunde ju knappast bli sämre med lite lagring eller?

För några dagar sedan kände vi oss äventyrliga och plockade fram en flaska ur vår källare. Beväpnade med våra Old Guardian glas (väldigt snygga men inte speciellt praktiska) knäppte vi upp testobjektet.



Vid upphällningen skummade ölet friskt och den bärnstensfärgade vätskan såg riktigt inbjudande ut. För att vara ett så kraftigt öl så doftade det ovanligt svagt, vi fick i princip köra ner nästan i skummet för att känna doften av sirap, citrus, karamell, humle samt alkohol.

Ölen var hyfsat söt, rejält beskt samt, inte helt förvånade, fortfarande väldigt spritig. Old Guardian var inte lika het som förra året och nu gick det att hitta en trevlig kolaton, likt Double Bastard. Det här var en klar förbättring, förra året fick man leta efter malten med ett förstoringsglas. Tyvärr räckte det inte hela vägen för alkoholen var fortfarande på tok för framträdande och efter några klunkar var det svårt att registrera något annat än sprit, humlebeska och en otrevlig pepprighet. Nej, det här var fortfarande inte speciellt bra.

För skojs skull så testade vi att hälla upp ölen i kupor istället och då kunde vi konstatera att doften blev avsevärt mycket kraftigare än i OG-glasen. Tyvärr dök också en otrevlig acetondoft upp så frågan är om det blev så himla mycket bättre.

Slutbetyget är riktigt dåligt. Tänk er en tunn, blaskig och spritig Double Bastard med knappt någon maltsmak att tala om så har ni Old Guardian. Jag bannar mig själv att vi köpte flera flaskor av denna, milt sagt, mediokra amerikanska barley wine. Stone gör en hel del schyssta öl men tyvärr är inte Old Guardian en av dessa.


Sammanfattande betyg från Bröderna Lindström: Ett riktigt skitöl

/Markus

Ps. Old Guardian bryggs en gång om året med lite olika recept så det är mycket möjligt att det finns någon årgång som är bra. Någon som vet?

Nördvarning igen!

Strax blir det Old Guardian 08. Nice!

/Markus

God Jul 2007

I samband med det traditionsenliga Kalle Anka tittandet på julafton så grävde vi fram en Nögne Ö God Jul 2007 från vår ölkällare. Vad är juligare än piffa upp julfirandet med en riktigt stabil julöl?



Så fort jag fått av kronkapsylen skummade ölen över som värsta belgaren. Innan min hjärna hunnit få fart på min kropp hann jag söla ut några dyra droppar på vårt vardagsrumsbord. Rackarns! Skumpelaren slutade växa först när jag hällt upp halva flaskan. Har inget minne av att jag har haft det här problemet med någon annan flaska God Jul tidigare men det är ju möjligt att min teflonhjärna missat att registrera en sådan händelse under mappen ”viktigt”.



Vätskan drog åt det röd/bruna hållet och som ni kan se på upphällningen är det inte tal om någon tjockflytande filur likt Yeti, B.O.R.I.S., Dark Lord eller dylikt.

I rummet spred sig en söt doft av körsbär, plommon, torkad frukt, julmumma och gud vet vad annat. Spännande!



Ölet smakade väldigt fruktigt och med en hyfsad sötma som jag inte kan minnas fanns i God Jul när jag drack den senast. Körsbärs-, plommon- och möjligen lite fikonsmak kunde jag hitta initialt. Sötman var inte lika kraftig som jag först trodde baserat på doften, den var lite mer subtil. I eftersmaken kunde man hitta smak av kaffe och choklad, i princip det enda som avslöjade att det faktiskt var en porter/stout/strong ale vi drack. (Vad ska man klassificera ölen som? RateBeer och BeerAdvocate kan inte bestämma sig för om det är en American Strong Ale eller English Porter.) Tyckte även att det fanns en viss syrlighet i eftersmaken men är lite osäker på det, kan lika gärna ha varit tillfällig sinnesförvirring.

Slutbetyg då? Jäkligt bra, lite som en blandning av ett fruktigt barley wine och en mörk belgare blandat med subtila stout/portertoner. Vet inte om ölen tjänar på att lagras längre men vi kommer att spara vår sista flaska till nästa jul så får vi se.

/Markus

Yeti Imperial Stout 2007

Yeti är en speciell öl för mig på många sätt. Det var den första ölen som jag och min bror köpte till vår ölkällare. Det var också den öl som fick upp mina ögon för kraftiga, feta och smakrika öl. Tidigare hade Guinness varit det mest krävande jag testat; krämig, mättande och robust som få. Efter några flaskor Yeti hade jag sett ljuset. Allt smakrikt och amerikanskt var min melodi och jag tyckte att det nya landets maltdrycker var mycket mer intressanta än svenska, tyska, engelska och belgiska dito. Hårt rostat, välhumlat och experimentellt på alla sätt och vis var något som jag gick igång på. Och på den vägen är det. (Tilläggas kan väl att min ölsmak har blivit något mer nyanserad med tiden som gått.)

Hade läst att Yeti var ett bra att lagringsobjekt, till skillnad från den ekade varianten, och som första ölen till min och min brors ölkällare passade den som hand i handske. Ca en flaska per halvår har vi provat och nu har det återigen blivit dags. Jag gillar både den färska humlebomben och den mycket mer balanserade vi prövade i somras. Nåja, över till 2007:an:



Vid upphällningen uppträdde ölet som vanligt, dvs. det fanns fortfarande bra med kolsyra kvar och ölet skapade en rejäl beige skumkrona. Doften hade toner av rostad malt, ljus choklad, O´boy, kaffe och vanilj. Vätskan var svart som natten och tjock som asfalt. So far, so good. (so what!)



Efter första sippen insåg jag rätt snabbt att en källarlagrad snöman var något helt annat än en färsk dito. Borta är i princip all humlesmak och beska. Men är ölen mer balanserad på grund av det? Nja. Bakom den humlekanonad som tidigare spöat ens smaklökar så döljer sig en maltig, rostbomb utan dess like. Tänk er en espresso på turbo så kommer ni rätt nära. Det är rostat, beskt och bittert så det räcker och blir över. Höll nästan på trilla ur soffan när jag tog första klunken, fy för sjutton vad elakt! Inte negativt på något vis men det här var nog det värsta/bästa jag varit med om, lite beroende på humör. Lite förvånande får jag nog erkänna att ölen är mer balanserad som nybryggd alt. med ett år på nacken, än 2007:an. Utan humle blir det kärvt som bara den. Tilläggas kan att vi inte hittade några tecken på att ölen lagrats; inga portvinstoner så långt ögat når, ingen oxiderad pappighet eller liknande.

Frågan man ställer sig, tjänar Yeti på att lagras? Det är ursprungligen en väldigt välhumlad stout och om man gillar det så är mitt råd att dricka den färsk, lagringen kommer inte på något vis att förbättra ölen i den aspekten. Om man är intresserad av att få reda på vad som döljer sig under humlen så tycker jag absolut att det är värt ett försök. Vi kommer att lagra några flaskor till minst ett par till tre år till för att se vad som händer framöver. Någon gång ska väl även en snöman gå att tämja eller?

/Markus

Bra öl kräver bra musik

Nördvarning: Stone glas till Stone öl

Igår blev det ett gäng schyssta öl (Saison dErpe-Mere, N´Ice Chouffe, Stone IRS) samt lite bra musik (Alice in Chains, The Mars Volta, Lamb of God) och.kvällens höjdpunkt var utan tvekan Stones Imperial Russian Stout från 2008. Det är utan tvekan en av mina favorit stouter och det som gör att den sticker ut ur mängden med kraftiga amerikanska IRS är de anis/lakritssmaker som man hittar i eftersmaken. Påminner lite om The Abyss, som är bryggd med lakrits, men så vitt jag vet är det inga smaksättande tillsatser i Stones öl. Hur som helst; grymt smaskigt öl för oss som gillar lakrits och öl. Smaskens!

En liten sidonot: Fick pröva en 2008:a av Anders and Ale för några veckor sedan och den hade smöriga toner i doften som jag inte hittade i flaskan vi testade igår. Kan det månne ha något med lagringstemperaturen eller flaskans storlek att göra? Det var en 650 ml flaska som vi testade igår och Anders bjöd på en av de mindre 355:orna som kom förra året. Snillen spekulerar.

Fick även höra ett roligt "citat" som yttrats vid en fikarast någonstans i mörkaste norrland:

Vatten det tvättar man sig med.
Mjölk är för kalvar.
Saft är för barn.
Det ska vara öl!
-Okänd anställd vid Vattenfall, 1982-83

/Markus

Old Ruffian 2007 + Mögel = Sant

När jag tidigare skrev att vitmögeltillväxten avstannat i vår källare var det en sanning med modifikation; möglet är puts väck på alla flaskor utom våra Old Ruffian från 2007. För att illustrera det hela så kan ni kika på bilderna nedan:


Sommaren 2009


Vintern 2009

Lite mindre vitt ludd nu men det kan ju bero på att det är kallt och mindre fuktigt i källaren. Nåväl, min teori till varför det fortfarande växer mögel på dessa flaskor är:

1. Rengöring med såpa och vatten funkade inte fullt ut på alla flaskor.
2. Great Divide har extra mumsigt papper/färg i sina etiketter. (Mest troligt i detta fall.)

Enligt min mormor så hade de alltid lite vitmögel i sin jordkällare där de förvarade potatis. Det innebär att man kanske alltid får räkna med lite än hur mycket man anstränger sig. Påverkar då inte ölen och särdeles farligt är det inte; vi mumsar ju i oss mögelost som, så vitt jag förstått det, består av samma mögelbakteri som har satt sig på våra flaskor. Nåja, hur smakade ölen då?

Jag tänkte inte göra någon ingående recension av Old Ruffian, det finns så många andra bloggare/recensenter som är bättre på det än mig. Däremot kan jag kort konstatera att det är ett fantastiskt gott amerikanskt Barley Wine som verkligen vinner på lagring. En färsk Old Ruffian kan jag tycka är lite väl besk och osofistikerad för min smak, väldigt god iof men typiskt amerikansk; stor, skrytig och obalanserad så det räcker och blir över. Med några år på nacken har den överdrivna beskan och humlearomen hamnat lite i bakgrunden. Missförstå mig inte, det är fortfarande tal om ett rejält bett i ölen, men de fantastiska malttonerna får äntligen en chans att sticka näsan över vattnet. Jag kommer att tänka på kola, chocklad, knäck och fudge när jag dricker ölen. Smaskens! Detta tillsammans med Great Divides patenterade nötighet (schysst ord för övrigt) gör det till en fantastisk öl att sitta och sippa på en mörk vinterkväll.

Tycker Old Ruffian påminner lite om Stones Double Bastard, eller tvärtom. Misstänker att det har lite med kolatonerna som jag hittar i bägge ölen. Hur som helst blev jag sugen på att köpa en låda 2008 och en låda 2009 Old Ruffian. Alltid kul att göra vertikalprovningar; det är en av få gånger man har möjlighet att verkligen testa hur lagring påverkar ett öl. Det i sin tur kan förhoppningsvis ge en fingervisning om när det är dags att bjuda in vänner på fest, vem vill lagra sönder öl i onödan?

Great Brands meddelar att de har 2007:or kvar och att eventuellt så dyker det upp nya Old Ruffian till hösten på Systembolaget. Nice!

/Markus

Hur är det ställt med ölkällaren?

Efter en del strul med fukt i vår källare, se tidigare inlägg här, så har jag och min brorsa för tillfället kontroll över situationen. Som bland annat Weine på Casa Beer Blog påpekade så var kondensproblemet vi hade i somras avhängigt av att vi, klantigt nog, öppnat ventilationen. Detta i kombination med en varm och fuktig sommar gjorde att källaren mer liknande ett terrarium än ett hederligt svenskt förhistoriskt kylrum.

Genom att plugga igen ventilationen och köpa in lite torrbollar har luftfuktigheten kommit ner på normala nivåer, tillväxten av vitmögel har mer eller mindre avstannat och det går numera att förvara kartonger där utan att de förvandlas till pappersmassa.

Kylan i källaren får vi fortsatt leva med om vi inte sätter in någon form av värmereglering och oddsen att vi gör det är inte så stora. En fluktuation mellan +-0°C och +12°C är dock inte hela världen. Jag är bara uppe och inventerar källaren två gånger om året och då föredrar jag långsam lagring alla dagar i veckan framför ”roomtemperaturing”.

Nästa projekt som vi ska ta oss ann är att fixa hyllor. För tillfället har vi lagt skivor från en hästfinka som provisoriskt golv för att slippa ha våra flaskor stående på grus.


Designmässan 2010 månne?


Finn ett fel

Vi har länge diskuterat om att vi måste skaffa hyllor men det har aldrig kommit längre än så. Att hitta något lämpligt som inte kostar skjortan var enklare sagt än gjort och nu har vi bestämt oss för att tillverka några hyllor själva. Min förhoppning är att vi med hjälp av lite järnrör, en svetts samt lite plankor ska kunna fixa tre robusta hyllor under julledigheten. Funktionalitet framför utseende är ett bra motto i detta fall. Får se om vi får arslet ur vagnen någon gång under nästa vecka.

Hm… det var nog allt för denna gång.

/Markus

19 december 2009

08:53 Blir väckt av min dotter Linnéa, hon tycker att pappa ska släpa sig upp ur sängen och inte ligga och slöa.


9:50 Hyfsat vinterklädd (Puma Clyde skor är dock inte helt optimalt) så leker jag och Linnéa ute och vi gör ett tappert försök att gräva en grotta. Lite för lite snö samt en ivrig treårig gör att bygget raseras rätt omgående.

11:30 Blir det kaffe och kakor hos min mormor, mycket trevligt!

13:13 Jag ställer ner lite nyinköpt öl i källaren. (Något ölrelaterat måste man ju ha på en ölblogg;-)

14:45 Går ut och fotar lite:





Den norrländska vintern är lite för kall för min smak och eftersom jag helt saknar intressen för skidor, skoter och dylikt så är det inget jag saknar nu när jag bor i Skåne, snarare tvärtom. Snö och kyla innebär mer kläder, mindre framkomlighet och allmänt extra strul. Går dock inte att komma ifrån att det är otroligt vackert och rogivande här och, som småstressad storstadsbo, så infinner sig en julkänsla som är svårslagen. Blir även osannolikt sugen på en Imperial Stout eller ett stadigt Barley Wine, något smakrikt och värmande är aldrig fel på vinterhalvåret. Nu saknas bara en knarrande fotölj, en rökrock och en pipa.

/Markus

Ps. Hade jag uppskattat Immortal (töntigt band som gör töntig musik) så hade jag nog slängt på skivan At the Heart of Winter alternativt Blizzard Beasts. Nu får det bli Mars Voltas Amputechture, inget vintertema alls men fan så mycket bättre än fjantiga norrmänn;-)

Ibland lönar det sig att gnälla

Fick svar från Systembolaget angående den borttappade beställningen av Thomas Hardy's Ale 2005. Kundservice sa att det blivit ett tekniskt fel i beställningsrutinen, exakt vad det menade med det vet jag inte riktigt, men till min förvåning fick vi 200:- i presentkort. I och för sig så får vi inga 2005:or men vi fick ett snabbt svar samt en kompensation vilket är ett plus i kanten. Jag får tacka och bocka så mycket och nu är bara frågan vad man ska lägga slantarna på? Misstänker att det blir några andra öl till ölkällaren;-)

/Markus

Tredje gången gillt

Efter några försök så lyckades jag hitta en öl som gick att privatimportera:



Priset var rätt okej, 80:- per flaska, så nu väntar jag på en låda till ölkällaren. Mycket trevligt!

En eloge till Great Brands AB som också som informerade mig om att Yeti Imperial Stout kan dyka upp i Sverige under våren 2010. Jag håller tummarna för att det blir av och att ölen kommer på Systembolaget. Mer oekad snöman åt folket!

/Markus

Nu har Systembolaget klantat sig igen!

Jag och min bror gjorde en beställning på 10 st Thomas Hardy's Ale 2005 för lite över två veckor sedan. Vid tillfället fanns det gott om öl i Sverige kvar och vi antog att om ölen inte fanns på varudepån skulle Systembolaget beställa från någon annan butik.

Förra veckan var min bror in på aktuell butik och frågade om vår beställning var på väg. Enligt personalen var den det och då kan man ju tycka att allt skulle vara frid och fröjd.

Idag tog vi kontakt igen och får då svaret att tyvärr, er order har blivit makulerad och ölen är slut. Anledning till detta var enligt uppgift en miss på varudepån. Kundservicen är, som brukligt, inte på topp på Systembolaget och det enda vi fick var ett ”Ursäkta, det blev fel.”.

Nåväl, har skickat ett mail till kundservice och begärt en förklaring på hur detta kunde ske samt en begäran om kompensation. I vilken mån Systembolaget kan trolla fram några Thomas Hardy's Ale 2005 är ju tveksamt men man kan ju tycka att vi borde få något plåster på såret. I det här fallet har vi inte gjort något fel men blir ändå utan några öl till vår ölkällare.

/Markus

Inga internleveranser av julöl i år igen.

Läser man på Systembolagets hemsida kan man se att de inte tillåter någon internleverans av glögg, julöl eller julsprit. Anledningen till detta är som följer:

Inför julen har vi extra många kundbesök, besök som vi vill ta hand om. Därför sker inga internleveranser av julvaror.

Frågan jag ställde mig förra året och som Systembolaget inte bemödade sig att besvara var hur detta tillfälliga undantag var förenligt med deras uppdrag. Tittar på den andra punkten nedan blir man ju lite fundersam.

Systembolagets uppdrag består av fem grundstenar:
* Vi är noga med vår ålderskontroll, säljer inte till den som är påverkad och motverkar langning.

* Vi har ett brett sortiment av hög kvalitet som är tillgängligt i hela landet.

* Vi är märkesneutrala. Ingen leverantör eller något varumärke varken favoriseras eller diskrimineras.

* Alla besök i Systembolagets butiker bygger på ett bra kundmöte med värderingar kopplade till god dryckeskultur.

* Vi är inte vinstmaximerade och driver inte merförsäljning.

Att inte tillåta internleveranser till mindre orter gör ju att de gör avsteg från sin egen policy, vill jag ha något annat än Arboga Julöl när jag åker till Norrland så får jag antingen skicka någon släkting 16 mil till närmaste ”stora” glasbank eller så får jag släpa med mig öl på flyget. (Rackarns, såg nu att det lokala butiken där min kära mor bor inte ens har Arbogas Julöl! Får bli en Falcon Julmumma istället då, jippie.)

Ska vi ha det eländes monoplet så får de se till att sköta sitt uppdrag. Jag kommer i år igen skicka ett mail och klaga på deras korkade undantag. Misstänker att jag inte kommer få ett svar alternativt att de klipper och klistrar svaret från sin hemsida:

Hej Markus
Inför julen har vi extra många kundbesök, besök som vi vill ta hand om. Därför sker inga internleveranser av julvaror.

Suck!

/Markus

Ps. Tilläggas kan att om öl finns kvar i varudepån så brukar det gå att be den lokala butiken ta hem ölen åt en. Men det förutsätter ju att det faktiskt finns några öl kvar samt att personalen har lust/tid/ork/kunskap att hjälpa en.

Det går sisådär med mina privatimporter

Produkten du frågat efter: Yeti Imperial Stout
Leverantören meddelar att varan har utgått ur deras sortiment, vi kan därför inte hjälpa dig.


Produkten du frågat efter: Brooklyn Black Chocolate Stout
Leverantören Carlsberg meddelar; Tyvärr har vi ej denna artikel i vårt sortiment just nu, då de är en säsongsartikel.

Hade inte varit dumt om importörerna alternativt Systembolaget kunde ha lite bättre info om vad som går att få tag på via privatimport för tillfället. Tar i och för sig en del att uppdatera hemsidor och så vidare men frågan är om man inte skulle spara mer tid på det än hantera förfrågningar som inte leder till någon försäljning. Det skulle vara en schysst service till oss kunder om inte annat. Sen kan man ju fundera på om inte det hade gått att bygga ut den något knapphändiga informationen man får som svar vid en privatimportsförfrågan. Något i stil med:

-Vi förväntar oss få in ölen om x antal månader.
-För tillfället finns det inga planer på att importera den efterfrågade varan.
-Ölen du frågat efter är en säsongsöl och vi har tyvärr redan sålt slut på årets, nya kommer eventuellt nästa år.

Vet inte hur lång framförhållning man har om importör men i vissa lägen känns det som om man gärna lämnar så lite som möjligt för att det går snabbt och enkelt. Detta gäller självklart inte alla importörer; ni som sköter er behöver självklart inte ta åt er;-)

/Markus

Går Cantillon att privatimportera månne?

Någon som vet? Är sugen på att slänga in ett gäng i ölkällaren och det vore tusen gånger smidigare att kunna beställa ölen via Systembolaget än släpa flaskor från Köpenhamn. Är ju så där lagom spännande att ha en massa öl i sina väskor varje gång man tar flyget upp. Någon gång lär det ju gå åt h-vete och då har en massa dyra droppar gå till spillo helt i onödan.

/Markus

Avsändare okänd

När jag kom hem idag hittade jag till min förvåning ett paket i brevlådan. Det är alltid kul att få hårda klappar men jag kände mig lite frågande till vad det kunde vara, årets födelsedag är sedan några månader avklarad och jag väntade inte på någon beställning. (Hade tänkt lägga in en bild på paketet här men min digitalkamera har fått fnatt och har slutat att funka, tusan!)

Nåväl, jag kunde konstatera att paketet saknade avsändare. På frimärkena kunde man se att det var postat i Umeå. Hm… kunde det månne vara min kära mor som skickat mig något? Nja, handstilen avslöjade att det var tal om någon annan. Utrustad med en hyfsat vass kniv skar jag upp paketet och efter att ha plockat ut lite frigolit, skumplast och annat skoj så hittade jag en ölflaska. Och det var inte tal om vilken öl som helst:



Mongozo Banana verkar vara en riktig slamkrypare med en 4:a (!) i betyg av 100:a möjliga på Rate Beer. Lite oväntat har ölen fått ett snittbetyg på 3,38 på BeerAdvocate; är detta det slutgiltiga beviset på att RB är bättre än BA? Sökte även lite på nätet och hittade några roliga inlägg om Mongozo och bananöl i största allmänhet:
Skumgardiners recension måste läsas.
Double Bastards allmänna betraktelse över bananölens vara och icke vara är också mycket läsvärd.

Frågan varje frisk människa ställer sig är:
Vem i hela friden lägger ner tid, energi och pengar på att köpa en Mongozo och skicka den till mig? Jag har några heta konspirationsteorier:

-Någon har läst mitt inlägg om den vedervärdiga Jules de Bananes och tycker att jag ska få smaka något, om möjligt, ännu äckligare.
-Någon har misstolkat ovanstående inlägg och tror på fullaste allvar att jag gillar denna typ av ”fruktöl”.
-Någon försöker skrämma liv i min blogg med lite äcklig öl som hot/motivation.

Jag ett par misstänkta men ännu inga bevis som gör att jag med säkerhet kan fastställa vem som sänt mig denna fina present. (Ger du dig till känna kanske jag kan kontra med en Cave Creek Chili;-)

Någon som är sugen att testa lite bananöl?

/Markus

Jippie!

Upptäckte att Great Brands äntligen uppdaterat sin hemsida och, enligt den i varjefall, så finns det ett gäng roliga öl från Stone, Great Divide, North Coast och Rogue att privatimportera. Bra jobbat och nu håller jag tummarna för att man får hem någon låda med Yeti, Old Ruffian, Stone Imperial Russian Stout elller liknande. Frågan är bara hur man ska ha råd med det samtidigt som det kommer en strid ström av nya intressanta släpp på Systembolaget?

/Markus

Songsmith slaktar Motörhead

Med hjälp av Microsofts fantastiska program Songsmith har man skapat denna nya version av Ace of spades. Någon har fått tag i sångspåret till denna Motörheadklassiker, tankat in det i Songsmith och sedan har ovanstående "cover" skapats.

Är någon intresserad av denna fin-fina produkt kan ni kika på nedanstående demo:



/Markus

Vid vilken temperatur lagrar man öl?

Satt och slöläste lite på BeerAdvocate när jag hittade det här inlägget:

Cellar temp is 55 degrees F. You're at 77. Thus, the reality is that you're not cellaring...you're roomtemperaturing. It is generally not recommended to keep beers at room temperature for any length of time.

Cheers,

Greg Koch (Stone Brewing)

Dagens nya ord: Roomtemperaturing;-)

/Markus

Är det här ett skämt eller?

/Markus

Hur lång hållbarhet anser Sierra Nevada att deras öl har?

Most beer is best consumed fresh. Optimal storage conditions are cool, dark and dry. Our beer is dated on the day it is packaged. Since our Pale Ale is full flavored, with lots of hops and malted barley, it should last up to 150 days when stored under optimal conditions- COOL DARK DRY. Styles like our Bigfoot Barleywine are sometimes cellared and aged like wine, the flavors will continue to evolve and change with time. Our Celebration Ale is considered fresh when <180 days. Celebration ale is brewed and dry hopped with freshly harvested hops that contribute exceptional aromatic qualities. These intense aromatics will start to diminish within the first few months after packaging. Although some people prefer it slightly aged, the hops mellow, bitterness subsides and the malt sweetness comes forward.
(Hämtat från Sierra Nevadas hemsida)

De Torpedo Extra IPA som jag köpt har, om jag förstått koden rätt, tappats på flaska den 4:e juli. Det innebär att ölen är "bra" i ca 60 dagar till, helt okej får man väl tycka.

Hur kommer ölen att förvaras på Systembolaget då? Gjorde en liten checklista:
Mörkt - Nix
Kallt - Inte en chans
Torrt - Jepp (Ett rätt av tre är ju bättre än inget alls)

Testade en flaska igår och den var riktigt bra. Känner mig allmänt glad och nöjd över att vi äntligen fått in en IPA med riktigt tjong i på Systembolaget. (Om någon hävdar att Punk IPA är bra på något vis kommer jag skrika högt.) Det enda jag önskar vore att få ölen snäppet snabbare till Sverige så man får testa hur den är något färskare. Känns som om den hunnit tappa ett uns fräschör men det kan ju var inbillning.

/Markus

Öl = fetma = falskt

/Markus

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Så var det äntligen dags för mig att avsluta min evighetslånga ”reportageserie”, bättre sent än aldrig får man väl lov att säga. Här kommer så den sista delen av "Middag med Garrett Oliver", dvs. del fyra i serien, och som ni alla vet, uppföljare blir i princip aldrig lika bra som originalet.

Några slutliga reflektioner:
-Är fortfarande lite osäker på i vilket syfte Carlsberg Sverige anordnade middagen. Försökte fiska lite efter skälet under kvällen men det enda svaret jag fick var att de ville testa något nytt. Gissningsvis så såg Carlsberg Sverige själva arrangemanget som marknadsföring för Brooklyn Brewery, dess produkter och slutligen sig själva som importörer. Uppenbarligen har det funkat rätt bra för än så länge har de fått en hel uppsjö med blogginlägg. Lite roligt att det, så vitt jag vet, inte skrivits något om arrangemanget i vare sig DN eller Aftonbladet.

-Garrett Oliver hade inte tidigare haft möjlighet att testa den här sortens informella ölmiddagar och han verkade genuint glad att få göra det. För egen del kändes det extra kul att få vara med på ett sådant ”pilotprojekt”.

-Min egen ”insats” på middagen var väl sådär, kändes rätt obekvämt att sitta och försöka föra någon form av diskussion på engelska med ett gäng mer eller mindre vilt främmande människor. Så här i efterhand så hade man nog, ahem, kunnat vässa sina frågor/diskussionsämnen en hel del. Kändes som om rätt mycket av de frågor jag hade var saker som Garrett svarat på hundratals gånger och, förståeligt nog, så var han inte jätte entusiastisk i alla lägen. Känner även att man kunde försökt kommentera och fråga mer kring varje ämne, nu blev det väldigt mycket envägskommunikation; någon ställde en fråga som Garrett Oliver svarade på och sedan blev det inte mycket diskussion.

-Personliga höjdpunkter under middagen:
a) Jag blev indirekt kallad ”beer nerd”. Att detta gjordes i en något nedlåtande ton gjorde det hela ännu roligare för i min värld är alla människor nördar på ett eller annat vis. (Trots att vissa personer hävdar motsatsen;-)
b) En person sitter under middagen och ondgör sig över hur fånigt det är att lagring: ”Vem vill få portvinstoner i sin öl?” och proklamerar att all öl är bättre färsk för att ca 20 minuter senare sitta och stöna och stånka över hur god förra årets Brooklyn Black Chocolate Stout var. Blev ännu roligare när samme person säger till Garret Oliver ”This beer is fresh, this beer is really fresh!” för att i nästa stund få svaret ”No, it is cellared”. I min värld är detta humor på hög nivå.
c) Samme person sluggar vilt och proklamerar att i princip all amerikansk öl är för humlig och obalanserad. Generalisering någon?
d) Till ovanståendes försvar, eller vad man nu vill kalla det, så bjöd denne person på en rolig kommentar i stil med: ”Carlsberg brygger ju en massa skräpöl som man tagit fram genom paneltester och dessa samarbetar Brooklyn Brewery med, hur kan det komma sig?”. Garrett gled smidigt undan att svara på den frågan.
e) Maten var grymt god trots att det emellanåt tog lite lång tid mellan rätterna.
f) Garrett Oliver gillade inte Mikkellers öl och det förklarade varför han såg uppriktigt chockad ut när jag lyckades snurra ihop min presentation, tacka fan för att han blev uppgiven när han trodde jag bytt bort en Black Ops mot lite dansk ”fulöl”.
g) Blev uppriktigt förvånad över hur goda vissa öl blev i kombination med maten. Det är en värld man borde utforska lite mer men det är klart, det vore ju en fördel om man var någorlunda duktig på att laga mat. Fiskpinnar och porter, pasta med ost och ketchup och lambic... nja.

Hm… är säker något jag har glömt men då får det vara.

Får passa på att tacka Carlsberg Sverige, Garrett Oliver och alla andra deltagare för ett kanonbra arrangemang och trevligt sällskap.

/Markus

Sugen på en bananöl?

Då tycker jag du ska pröva Jules de Bananes från bryggeriet De Ryck.


"An exotic beer that you must have on a hot beach party! Its white banana colour makes this fruit beer an outsider among the fruit beers."

Vad kan man då tänka sig att denna fantastiska öl är bryggd på för något?

"Water, barley malt, hops, sugar, natural banana flavour, sweeteners, milkbase, yeast"

Vattnas det i munnen på dig när du läser det här så är mitt tips att uppsöka en psykiatriker fortare än blixten. Jules de Bananes är en av de äckligaste öl jag prövat i hel mitt liv och det är i mina ögon, otroligt nog, ett par snäpp värre än Cave Creek Chili Beer. Ölen doftar artificiell banan blandat med kemiska bitoner (aceton, tvättsprit, smörsyra… you name it). Smaken var mer av samma vara och, som pricken över I:et, så kändes det som om man drack en 50% sockerlösning, bläh! Hur De Ryck kan tro att någon vill dricka det här slisket en varm sommardag är för mig helt obegripligt.

Finns i princip bara två positiva saker att säga om ölen:
-Precis som en riktig kalkonfilm så kommer jag aldrig glömma denna öl, på gott och ont.
-Det är en smakkalibrering utan dess like; öl som man tidigare tyckte var rätt dåliga blir helt plötsligt fantastiska bryggder.

/Markus

Moloken – kanske Sveriges just nu bästa band

Our Astral Circle - 2009

Var ett bra tag sedan jag skrev något om musik så nu är det hög tid att jag gör det. Vad passar bättre än att tipsa om ett relativt nytt band från mörkaste norrland med det passande namnet Moloken. Bandet bildades någon gång 2007 och de släppte sin första EP ”WE ALL FACE THE DARK ALONE” 2008. Var inte så jätteförtjust i deras första släpp. Materialet lät lovande men sången var på tok för klen och ljudet på skivan var inte mycket att hänga i julgranen; burkigt och utan kraft.

Fick höra lite demoversioner av några låtar till deras nya skiva och tyckte det lät redigt mycket bättre, trots hafsig produktion och, flämt, ostämd/ointonerad gitarr. (Lova bättring annars kommer jag och jagar er med min strobostomp;-) Inte fantastiskt bra denna gång heller men ett stort kliv framåt och det gav en fingervisning om att något riktigt bra var på gång.

Nu har äntligen Molokens första fullängdare kommit och jag är helt golvad! Det här är nog det bästa svenska skivsläppet för året, i varjefall inom doom/hardcore/metal genren. Musikaliskt låter det som en blandning av Isis, King Crimson, Neurosis, Burst och en liten nypa Meshuggah. Bandet har, som så många andra ångestkonstellationer klumpats ihop med Neurosis och Cult of Luna. Personligen tycker jag det finns en hel del beröringspunkter rent stämningsmässigt men att det musikaliskt är rätt stora skillnader. Där tidigare nämnda band kommer från hardcorevärlden så har Moloken mer metal och 70-tals progginfluenser. Istället för att mala på i rak 4/4:a hela tiden så fixas det och trixas en hel del med udda taktarter. Lägg till arrangemang som vågar bryta mot intro/vers/refräng/vers/refräng/stick/refräng-normen och ni har Moloken i ett nötskal.


Molten Pantehon live

Några personliga favoriter är Molten Pantheon (Stenhård hardcore/metal med ett ruskigt skönt King Crimson influerat slutparti som sparkar arsle), Untitled II (Mörkt och stämningsfullt med lite TOOL vibbar) och slutligen 11”12 (så här skulle Neurosis ha låtit om de diggade norsk black metal, LSD och udda taktarter).

Köp för böveln!

/Markus

Ps. Lämplig öl att inmundiga i samband med en lyssningssession med Moloken: något mörkt och kärvt liknande Yeti Imperial Stout (Great Divide). Hm... rackarns att man inte har någon hemma i kylen.(Nämner någon Corona ska jag personligen kölhala personen i fråga!)
Ps. 2. Hela skivan finns för tillfället på http://www.myspace.com/moloken

Humlete

I våras köpte vi en humleplanta till vår uteplats och för några dagar sedan plockade jag lite kottar för att testa att göra humlete. Hade inga större förhoppningar om att det skulle bli bra, det är ju trots allt inte någon renrasig "finhumle" som växer hos oss, men det var ju värt att testa i varjefall.

Nåväl, jag plockade lite humlekottar och konstaterade att de såg rätt schyssta ut förutom några missfärgningar här och där. Doftade på kottarna och förutom en gräsig ton kunde jag ana en svag citrusdoft. Hm... kanske kunde det bli något ändå. Nyfiken som man är så tuggade jag i mig en rackare och herre min ge vad besk den var, fick vilken DIPA att framstå som snäll och tillrättalagd. Tyvärr kunde jag konstatera att det på sin höjd smakade lite nyklippt gräs och lite citrus men inte mycket mer.

Googlade lite på humlete och hittade inte speciellt mycket info så jag prövade lite på måfå. Värmde upp en mugg med vatten och dängde i en näve humlekottar. Rörde runt lite och lät dem dra i ca 15 minuter.


Hm... humle!

Efter att jag provsmakat kunde jag konstatera att det smakade väldigt lite, kändes som vattenskadat te med en vis gräsig ton. Nej, det blev inget vidare. Jag lät mig inte nedslås utan värmde upp vattnet igen och slängde i ännu mer humle. Även denna gång lät jag det dra i ca 15 minuter. Tyvärr blev slutresultatet detsamma, smakade och doftade mest varmt vatten. Tyvärr får jag konstatera att trädgårdshumle, eller vad rackarn vi nu har i vår trädgård, är rätt kasst. Ett annat alternativ är att jag gjort fel, plockat humlen för sent/tidigt, borde ha torkat den först eller... tja, vad vet jag?

/Markus

Middag med Garrett Oliver (Del 3)

Så var det äntligen dags för D-dagen, klockan 19:00 skulle vi ses på restaurang El Diablo för middag med Garrett Oliver. Spänd av förväntan tillbringade jag förmiddagen med lite kompisar och avrundade med ett snabbt besök på Oliver Twist. Det blev en flaska Firestone Walker Pale Ale för min del; en riktigt god amerikansk Pale Ale som jag gärna skulle dricka igen. Runt femtiden blev det dags att tacka för sig och ge av mot Centralstationen där jag mötte upp med Fredrik.

Strax före sju anlände vi till El Diablo och det var rätt folktomt i lokalen förutom Garrett samt Joakim och Henric från Carlsberg. Vi hälsade på dem och snabbare än Lucky Luke hade Fredrik trollat fram tre öl som vi prövade. Vilka det var minns jag inte på rak arm men jag är övertygad om att Fredrik kommer att skriva om det. Efter en liten stund anlände de övriga deltagare: Göran Winbergh (Aftonbladet), Ulrika Nyström-Ljung (Pyttipanna samt frilansskribent för DN), Magnus Bark (Ofiltrerat) och Ville Lidman (Slitz). Totalt var vi nio personer och eftersom vi var på en restaurang med tequila- och drinktema så blev det en fördrink innan middagen. Kändes inte helt klockrent att bedöva sina smaklökar med en kraftig tequiladrink så efter ett par sippar valde jag att ställa undan den, vem vill paja en potentiell fantastisk smakupplevelse med mexikansk fulsprit?


En stiltypisk tequiladrickande mexikan

Vid bordet gjorde tog vi en presentationsrunda. Jag höll mig ganska kort; sa att jag skrev om öl, öllagring och ölbyten samt lite musik och annat jag var intresserad av. Nämnde även att jag var lite fundersam på vilka meriter jag var utvald; sa att jag inte var den mest aktive bloggaren i Svea rike och att jag mest skrev för skojs skull. Avslutningsvis skulle jag skoja till det och säga att jag bytt till mig en Black Ops mot några Mikkeller. Tyvärr slog min normala tankspriddhet till i kombination med lätt nervositet och jag lyckades tappa tråden och röra ihop ölen. Garrett såg uppriktigt förvånad ut och sa: ”You traded a bottle of Black OPS for some Mikkkeller? Oh my God!”. Efter att vi rett ut misstaget så var min korta stund i ”strålkastarljuset” över för denna gången. Utmärkelse för kvällens bästa presentation går utan tvekan till Ville Lidman: ”I am the booze editor of Slitz, a magazine for young guys.”Personligen tycker jag det var extra kul att det visade sig att han också var ansvarig för träningsdelen på tidningen; ”tidningen” Slitz hittar kombinationer som ingen annan.


Fast det är klart...

Maten vi fick under kvällen var verkligen av toppkvalité och Garrett Oliver hade lyckats med ett antal spektakulära öl- och matkombinationer. Som jag förstod det så hade han fått en lista på maträtter som fanns i El Diablos befintliga meny och sedan valt ut öl efter det. För mig, som är en total katastrof i köket, var det extra trevligt att få uppleva en sån här middag. Det är ju inte varje dag man får pilgrimsmusslor och ankbröst hemmavid, är jag involverad blir det nog mer troligt stekt Skogaholmslimpa med ägg och korv. (För en komplett lista över kvällens mat och dryck så rekommenderar jag Ofiltrerat.)

En av mina favoritkombinationer var Brooklyner-Schneider Hopfen-Weisse tillsammans med Chili och basilikagravad svärdfisk, jag tyckte den lätta alkoholhettan i ölet fungerade fantastiskt tillsammans med chilin i maten. Smaskens var bara förnamnet.

En annan osannolikt god smakkombination var Black Chocolate Stout tillsammans med en ljummen chokladsoppa som smaksatt med kaffe, anchochili och kardemumma. Till det fick vi körsbärssorbet och brända (borde det inte vara rostade?) marshmallows. Personligen tycker jag inte man kan misslyckas med choklad och stout så det kanske inte var någon större överraskning att det funkade bra men ändå.


Det är nästan så man skulle kunna tro att jag tagit bilden själv

Vi fick även dricka en ca två och ett halvt år gammal Local 1 som var otroligt mycket mer komplex och god än när den släpptes, jag gillar att det kommit lite gröna äppeltoner i ölen som passade som hand i handske med resten av den lite funkiga belgiska alen. En rolig anekdot är att Carlsberg hävdade att man valt att lagra ett par lådor av ölen sedan släppet på Systembolaget, jag sa till Garrett att de garanterat glömt bort dem i sitt lager och hittat dem av en slump. Till svar fick jag ett leende från Joakim samtidigt som han bedyrade att så inte var fallet. Frågan är om jag har rätt eller om de mörkar det hela som Roswell 47;-) Skit detsamma, jag är nöjd att jag fick testa den en Local 1 med några år på nacken smäller mycket högre än en färsk, i varjefall i mina ögon.

På det stora hela tycker jag Brooklyns stabila öl växte en dimension eller två tillsammans med maten, och vice versa för den delen, och det var en jäkligt häftig upplevelse. Tyckte mig hitta lite nya smaker och nyanser i ölen som jag missat och det är kul, blev rent av sugen att köpa ett sexpack Brooklyn Lager. Det om något måste ses som ett gott betyg, det var säkert över ett halvår sedan jag köpte något ur Brooklyns standardsortiment.

Fortsättning följer…

/Markus

Middag med Garrett Oliver (Del 2)

Cirka en vecka före avresan ringde Fredrik Johansen (Malt, Humle, Jäst och Vatten) upp mig och frågade om jag vill samåka med honom till Stockholm. Det visade sig att även han hade blivit bjuden till middagen. Rent spontant kändes det trevligt att få sällskap men någon man känner lite sedan tidigare plus att det alltid är kul att ha någon att fördriva tiden med under resans gång. Vi bestämde oss för att åka upp den 24:e augusti och delta i en föreläsning med Garrett Oliver som anordnades på Restaurangakademin. Enligt förhandsinformationen så skulle det handla om öl i största allmänhet och det moderna ölbryggandets sköna konst. Lät inte helt fel och eftersom jag aldrig varit på någon liknande tillställning så kändes det kul. Enda smolket i bägaren var att föreläsningen började klockan 14:00 och det innebar en rätt tidig start på morgonen för min del. Klockan 04:25 måndag morgon ringde min väckarklocka mer ilsket än vanligt och sömndrucken släpade jag mig ur sängen likt en zombie hämtad från lämplig George A. Romero film. Med bara några timmars sömn innanför västen blev det att snabbt klä på sig, slänga ned några mackor i väskan och ta först bästa buss/tåg med destination Helsingborg. Väl framme hämtade Fredrik upp mig och vår ca 55 mil långa resa mot den kungliga huvudstaden kunde börja på allvar.

Med hjälp av GPS, massa musik och trevligt sällskap gick resan snabbare än jag förväntat mig och innan jag visste ordet av var vi i Stockholm. Eftersom vi hade lite tid över blev det ett snabbt besök på Brill & Co där vi bland annat träffade Marc, Jonas och Pierre. Snabbare än blixten han vi testa några nya öl (tack så mycket!) och sedan bar det av mot Restaurangakademin.

När vi kom fram var det redan rätt mycket folk på plats och ganska snart satt vi till bords med ett glas Brooklyn Lager i näven. Garrett Oliver visade sig, inte helt oväntat vara en väldigt duktig föreläsare. Under lite över en timme så pratade han om öl i största allmänhet och kombinationen öl/mat i synnerhet. Det bjöds på en hel del matnyttig information och några riktigt intressanta historier från bryggerivärlden. En av mina favoritkommentarer från Garrett Oliver var, lite fritt från minnet:


”It would be great to tell everyone that I am a genius but the simple answer is: my kung-fu is greater then yours.”
(Appropå varför han vunnit alla “Öl- vs vinprovningar” han deltagit i.)

Enligt Garrett beror detta främst på att:
a) Fettet i osten ”dödar” smaken hos de flesta viner
b) Öl har kolsyra som rensar upp smaklökarna och ”tar bort” fettet från tungan
c) Det finns flera valmöjligheter när man vill kombinera öl och ost än vin och ost
Frågan jag ställde mig själv efter föreläsningen var: Om man utgår från att vin och ost inte funkar speciellt bra ihop, hur har då just denna kombination blivit så populär?

När tillställningen var slut så gick vi tillbaka till Brill & Co, där det blev lite till öl- och ciderprovning. När det var avklarat tackade jag för mig och åkte iväg till Jonas, en kompis som vänligt nog erbjudit mig sovplats. Kvällen tillbringades med pizza, vinbärssaft och filmen ”Anvil! The story of Anvil” som jag varmt kan rekommendera, tänk er ”This is Spinal Tap” fast på riktigt. Bitvis nästan osannolik men det är en välgjord dokumentär om människor som aldrig ger upp hoppet om att lyckas och bli "framgångsrika".


“These go to eleven.”
- Nigel Tufnel

Fortsättning följer…

/Markus

Middag med Garrett Oliver (Del 1)

Den 23:e juli fick jag ett mail med rubriken ”Middag med Garrett Oliver, 25 augusti, Stockholm”. Min första tanke var att det var tal om info om något arrangemang på Oliver Twist eller Akkurat. Döm av min förvåning när det visade sig att avsändaren var Carlsberg Sverige och att de skickat en personlig inbjudan till mig. De skulle anordna en informell middag, utan något speciellt nyhetssyfte, för fem-sex personer i Stockholm och av någon anledning ville de att jag skulle delta.

Först trodde jag någon drev med mig; varför skulle Carlsberg vara intresserad av att bjuda in mig? Så vitt jag kan minnas har jag aldrig skrivit något om någon av deras produkter och, ska jag vara helt ärlig, så har de inte speciellt mycket att erbjuda av intresse; Carlsberg, Falcon, Pripps, Eriksberg, Stella Artois och Tuborg är inte direkt min kopp te.

Som misstänksam norrlänning började konspirationsteorierna att poppa upp som svampar ur jorden, eller vitmögel i ölkällaren, och ganska snabbt hade jag författat ett långt svarsmail med en massa följdfrågor såsom:

• Vad var syftet med middagen?
• Förväntade sig Carlsberg någon form av motprestation?
• På vilka grunder var jag utvald?
• Var ett ja liktydigt med att sälja sin själ till djävulen likt Robert Johnson?

Innan jag skickade iväg mailet så diskuterade jag frågan med min fru och hennes kommentar var något i stil med:
”Nu får du för fan ta och skärpa dig och inte vara så paranoid! Det är ju bara att tacka ja och åka iväg. Skulle det mot all förmodan vara något du inte ställer upp på så är det ju för fanken bara att säga nej alternativt gå därifrån.”
När jag väl kommit till mina sinnens fulla bruk insåg jag att det här, trots min initiala misstänksamhet, var ett arrangemang jag inte ville missa. Det är inte varje dag man får möjlighet att sitta ner och diskutera öl med Brooklyn Brewerys bryggmästare. Sagt och gjort, jag tackade ja till inbjudan.

Under veckorna som gick funderade jag lite över vilka andra som möjligen kunde tänkas delta. De fösta jag kom att tänka på var:
Magnus Bark (Ofilterat)
Göran Winbergh (Aftonbladet)
Ulrika Nyström-Ljung (DN)
Johan och/eller Tomas (Femkommanoll.tv)
Håkan Engström (Sydsvenskan)
Vilka det slutligen blev spelade mindre roll men jag kände mig rätt säker på att i varje fall ett par tre av ovanstående personer skulle delta den 25:e augusti.

Forsättning följer...

/Markus

Shipyard XXXX IPA

Vet inte vad det är men för tillfället har jag bara tid/ork/energi åt att såga öl. (Ta och kika på min recension av Knark ex.) Nåja, jag fortsätter att vara en riktig surkart och sågar Shipyard vid fotknölarna:


XXXX IPA från Shipyard är en öl som jag hade minst sagt låga förväntningar på, har än så länge inte prövat en enda öl från ovan nämnda bryggeri som varit riktigt bra. Några öl har varit okej men det mesta har känts blaskigt, okomplext, trött och i största allmänhet dåligt. Är ett mysterium att någon ids importera öl från Shipyard när det finns så mycket andra bra amerikanska bryggerier. Kom osökt att tänka på nedanstående citat från vår käre Carl von Linné:

Utländska öler behöfwa icke at förskrifwas före wåre Swenska magar; ty det wore at gå öfwer sjön efter watten.
Carl von Linné

Shipyard gör rätt mycket öl i engelsk stil och förklaringen ligger säkert i att Alan Pugsley, bryggmästaren, är engelsman. För att återknyta till ovanstående citat; varför importera amerikanska öl som smakar som dåliga engelska dito?

Över till XXXX IPA, var det något att ha då? Nja, trots hyggliga begtyg på Rate Beer och BeerAdvocate så är jag inte imponerad. Det är iof nog det bästa jag prövat från Shipyard men det hjälper ju inte speciellt mycket, det finns en uppsjö med bra IPA och det är mot dessa som XXXX:n ska bedömas.

Initialt tyckte jag ölen doftade helt okej men den stackars flyktiga humledoften försvann fortare än jag kunde säga ”Sex laxar i en laxask”. Man fick leta med förstoringsglas för att hitta någon aromhumle alls i ölen och den bitterhet som fanns kvar var grenig och otrevlig. Det är inte helt omöjligt att ölen var rejält trött och att den kunnat vara trevligare som nybryggd men jag är rejält skeptisk. Utan ett uns av fräschör i ölen blev det riktigt tråkigt och det påminde mer om ett dåligt amerikanskt barley wine än en IPA. Vissa IPA funkar rätt bra att dricka även om de är gamla, trötta eller bara rent generellt mindre humlebetonade. Det som krävs då är en trevlig maltprofil och även på den punkten har Shipyard misslyckats. Ölet var sött och hade medicinska/kemiska bismaker och inte mycket mer. Lägg till en illa dold spritighet och kärv bitterhet och du får XXXX IPA. Sagt och gjort, efter knappt ens halva glaset gav jag upp och hällde ut ölen vasken. Varför plåga sig med en dålig öl när det finns så mycket annat gott att dricka?

På min mors grav, ahem, lovar jag att aldrig mer lägga en spänn på Shipyards fulöl.

/Markus

Ps. Som tur var så dracks det en himla massa annan trevlig öl under kvällen. Enligt rykten kommer en detaljerad rapport på Anders And Ale inom kort.

Hur mycket vatten går det åt för att brygga öl?

Hittade en intressant artikel kring detta på denna hemsida:
Waterworld

För er som inte orkar plöja igenom hela texten så har SAB Miller och WWF (Världsnaturfonden) har gjort en studie som visar att det mesta av vattnet som går åt för att tillverka öl inte försvinner i själva bryggprocessen utan vid odlingen av råvarorna; dvs. i jordbruket.

Lite intressanta fakta plockade ur texten:
-För varje liter av Castle Lager and Carling Black Label som bryggs i Sydafrika av går det åt osannolika 155 liter vatten. 98,3% av detta vatten används vid bevattning av grödorna både i Sydafrika och de som måste importeras.
-Hos Plzeňský Prazdroj i Tjeckien så går det åt ca 45 liter vatten för en liter Pilsner Urquell. Här är ca 90% av vattenförbrukningen kopplade till odlingen av råvaror.

Poängen med studien är att kartlägga vattenförbrukningen, hur stora mängder som går åt i de olika leden i tillverkningsprocessen och hur detta påverkar kringliggande miljö och slutligen industrin i fråga.

Extra glädjande för oss öldrickare är att det, enligt artikeln, finns en oberoende studie som visar att det behövs upp till tre gånger så mycket vatten för att producera juice, kaffe och vin. Snacka om resursslöseri;-)

/Markus

Om ni skulle få för er att skicka öl till USA

Så kan de här länkarna vara användbara:

Biergotter
New trader tips

Finns en hel del matnyttigt även för oss svenskar.

/Markus

Born to brew

Har alltid gillat Rouge trots att jag gnällt på priset på deras öl och de förbaskade keramikflaskorna. Tycker de rent generellt är ett stabilt bryggeri som allt som oftast gör bra om än sällan fantastisk öl. Deras bryggmästare John Maier verkar vara en riktigt skön prick och har ni inte sett den här "dokumentären" så ska ni absolut göra det.


"You got to like a lot of hops if you drink our beer."

/Markus

Nya inköp

Med en 2009 Bigfoot i glaset (smaskens) så blev det lite surfande och efter ett par timmar var jag en gitarr rikare. Har länge varit sugen på en baritongura och med tanke på att jag alltid stämmer ner mina gitarrer så torde denna skönhet passa mig som hand i handske. Jäklar i ögat vilka riff/låtar jag ska skriva nu;-)

/Markus

För att ta kål på mig krävs...

...10 flaskor Double Bastard under en tre timmars period. Jag förutsätter att det är tal om 350 ml flaskor eller något liknande för är det bombers tål jag mer än vad jag i min vildaste fantasti trodde var möjligt.

Ni kan testa er själva här och välja lämplig öl/sprit eller vad ni nu kan tänkas vilja ta livet av er med för något;-)

www.barstools.net/booze_death/

/Markus

Ve och fasa, mögel i ölkällaren!

Det finns sina fördelar med att ha tillgång till en jordkällare och, så här i efterhand, har jag upptäckt att det finns en hel del nackdelar. Som jag tidigare nämnt är temperaturen i källaren inte optimal på något vis, det ligger mellan +-0 grader till +10/12 grader. Under vintern är källaren i det närmaste en kryotank och trots att jag inte tror att det påverkar öllagringen negativt så kan man konstatera att ett år i vår källare kanske motsvarar ca ett halvår i en perfekt tempererad källare, vid noll grader så händer ju i princip inte ett skit med ölen. Ett annat problem som uppenbarat sig den senaste tiden är fukt och mögel. Här nedan följer en redogörelse över hur jag upptäckte och, förhoppningsvis åtgärdade problemet:

Hade efter många dagars velande äntligen fått tummen ur arslet och införskaffat en märkpenna, som enligt etiketten skulle fästa på glas. Som ringaren i Notre Dame stod jag hukad i jordkällaren (tyvärr är takhöjden på föga imponerande 128 cm) och skrev dit årtal på flaskorna. Tog nog ca en timme innan jag var klar och till min fasa upptäckte jag att:
a) Silverfärgen inte alls fäste på glaset men desto bättre på mina kläder.
b) Det var extremt fuktigt i källaren och flaskorna var täckta av vattendroppar och kondens. Anledningen till detta visade sig vara att ingen kommit ihåg att öppna upp ventilationshålen som vi täppt till under vintern.
c) Jag hittade stora vita mögelfläckar på ett flertal flaskor och, av någon anledning, verkade Old Ruffian och Black Chocolate Stout vara mest attraktivt.

Jaha, vad sjutton gör man? Snabbt som ögat öppnade jag upp ventilationen och köpte en torrboll för att försöka få ner luftfuktigheten i källaren. Jag har inget intresse av att låta kapsylerna rosta upp på våra öl. Mina kläder gick att rädda med hjälp av galltvål och mögelangreppet blev det att googla på för att försöka komma fram till hur man bäst åtgärdade det.


Möglad Old Ruffian från 2007

Min slutsats blev rätt snabbt att det var tal om vitmögel, i sig inget livshotande eller direkt farligt för människor eller öl men det är ju inte bra att ha i huset. Så vitt jag förstod det kan det också utvecklas svartmögel och annat otrevligt i samma miljöer så det var lika bra att ta tjuren i hornen.


Mögelsanering med hjälp av den senaste tekniken

Steg ett blev att rädda ölen från mögel. Jag bar upp alla flaskor, ställde dem i duschen och skrubbade dem rena med såpa och vatten. Tidsoptimist som jag är så räknade jag med att fixa det på ett par timmar, i verkligheten så tog det nog närmare 6 timmar.


Torkrummet

När det var klart så var ju frågan vad rackaren jag skulle göra åt jordkällaren? Torrbollen visade sig inte ge någon större effekt och när jag inspekterade väggarna, taket och de trälårar som stod där nere så kunde jag se stora områden där det växte vitmögel. Efter lite diskussion med brorsan så beslutade jag att ta i med hårdhandskarna och rensa ur all skit från hela källaren. Beväpnad med kofot, yxa och en lampa så började jag på att bryta loss plank, röja bort allehanda bråte såsom plastpåsar, ölkartonger, avloppsrör och gud vet vad. När jag rev potatislåren som vi förvarade ölen i så kunde jag kort konstatera att den som byggde den någon gång på 50-60 talet (vilda gissningar från min sida) hade inte tänkt längre än näsan räckte. Det fanns i princip inget utrymme alls mellan träet och de fuktiga cement/betongväggarna och det hade varit en perfekt grogrund för möglet. Stora delar av träet hade övergått till att bli balsaträ; bara man så mycket som tittade på det så ramlade det sönder. Golvplankorna hade till stora delar förmultnat och träet hade på vissa ställen brutits ner och blivit jord. Jag fick helt enkelt hämta en spade och skotta bort träet.


Bild före rivning

Efter en massa rivande och bärande hade jag så äntligen tömt källaren och sista slutarbetet var kvar. Jag röjde bort all spindelväv, damm och annan skit som har ackumulerat under de senaste 100 åren eller vad det nu kan ha varit sedan någon städade ur källaren. Skrubbade av de mögelangripna partierna med såpa och kunde konstatera att angreppet nog var lite mindre än jag trodde, det mesta möglet satt på trämaterialet jag slängt ut. Min förhoppning är att min städning ska räcka men vi får väl se. luftfuktigheten har på några dagar gått ner rejält och det känns bra; vore mindre kul om kapsylerna rostar sönder.


Efter rivningsarbetet


Nere i källaren


Enda vägen ut

Planen är nu att brorsan får köpa in nytt grus och lägga på golvet för att täcka över jorden jag grävt fram. Sen ska vi köpa in galvade plåthyllor alt. bygga egna på tre väggar för att slippa ha ölen stående på golvet. Efter det är det bara att ställa ner ölen igen och hålla tummarna, jippie!

/Markus

Usch, fy och bläh!

Tummen ner för Duelunds "Knark Imperial Stout V". Ölet doftar inte speciellt mycket, lite kaffe, lite choklad och en gnutta akvarellfärg!? Väl i munnen smakar det ungefär som det doftade, dvs. inte så mycket. Som avslutning får man dock en bonus; en hiskelig mängd sötslisk som i princip raderar alla andra smaker. Det är tyvärr inte tal om någon komplex maltig sötma utan det är bara sött som raffinerat socker. Lätt chockad inser jag att a) Duelunds har lyckats med manövern att dölja den härliga smaken av rostad malt eller b) kör uteslutande med karamellfärg för att få vätskan svart.

Till råga på allt är ölen ungefär lika fyllig som Slottskällans Imperial Stout. Vän av ordning frågar följaktligen:

”Varför i hela helsefyr gör man en kraftig öl på 14 vol % om den inte levererar en kraftigare smakupplevelse?”

Enda pluspoänget jag kan ge ölen är att den inte är spritig vilket i sig är en prestation med tanke på hur stark ölen är. Tyvärr räddar det inte smakupplevelsen något och jag ger tummen ner. Ett riktigt surt smultron av fem möjliga är mitt betyg.

Knark är ingenting för mig och hade jag haft några fler flaskor kvar hade jag gladeligen skänkt bort dem.

/Markus

Visst är den svenska sommaren underbar?

Bröderna Lindström med familj står ute (+18 grader och duggregn) och väntar på att glöden ska bli perfekt för att grilla abborre.

I glaset:
Stone Russian Imperial Stout
Jäklar i ögat vad bra den har blivit med lite kryolagring; rundare, fylligare, inte en uns alkoholsmak, mycket anis/lakritstoner och med en tydlig sädeskaraktär. (Ja, ja... ni vet vad jag menar så kom inte med några snuskiga skämt;-)

Smaskens helt enkelt!

/Markus

Farväl Dev

2007 gjorde jag mitt första ölbyte via BeerAdvocate och det kom till mest av en slump. Jag skrev ett inlägg på forumet med en allmän fråga kring hur man skulle få tag på amerikansk öl i Sverige. Ganska snart trillade det in ett mail från en kille vid namn Dev som erbjöd sig att byta öl med mig. Utan att ha en susning om hur det funkade så tänkte jag att det kunde vara värt ett försök. Eftersom jag var bosatt i Umeå vid den tiden så var det inte helt enkelt att få tag på schyssta öl och tyvärr för Dev var det även rätt skralt med vettiga bytesobjekt, Dev fick nöja sig med lite Jämtlands Heaven, Nils Oscars Imperial Stout och Barley Wine samt Slottskällan Imperial Stout. I utbyte fick jag ett sexpack Stone Ruination som vid denna tidpunkt var en av mina favoritöl.

Förutom en massa mail så gick allt smärtfritt; vi slapp glaskross, försvunna paket och ingen blev lurad. Lite pinsamt var det dock när jag öppnade min låda och upptäckte att jag fått ett par extra bonusöl: en Dog Fish Head 120 min IPA och en Brooklyn Black Chocolate Stout, utan att själv ha skickat något. Nåväl, Dev verkade på det stora hela nöjd med bytet och jag lovade dyrt och heligt att fixa lite extra godsaker vid ett eventuellt framtida byte.

I slutet av januari 2008 flyttade jag och min familj till Malmö och med närheten till Köpenhamn så hade jag äntligen tillgång till lite vettig bytesammunition. Jag visste att Dev gillade Mikkeller och med det i åtanke så skickade jag en förfrågan om ett nytt byte. Ganska snart vart vi igång igen och allt flöt på bra, möjligen tyckte jag att min amerikanske vän ändrade bytesobjekt ett par gånger för mycket för min smak och han uppträdde lite allmänt förvirrat men på det stora hela funkade det bra. Precis när jag trodde att allt var klart så får jag ett mail från Dev att han inte kunde genomföra bytet för att han var sjuk. Självklart blev jag lite fundersam över vilken sjukdom det var tal om men det kändes lite oförskämt att fråga så jag valde istället att skicka en lyckönskning om ett snabbt tillfrisknande. Ölen jag hunnit köpa lovade jag att spara men min vana trogen så lyckades de inte överleva mer än ett par månader i kylen. Som tur var så var det inget jätteexklusivt jag köpt in så jag hade inte allt för dåligt samvete.

Någon gång i slutet av december 2008 mailade Dev mig och bad om ursäkt för att han drog sig ur förra bytet, han hade legat inne för strålbehandling av cancer och hade varit helt slutkörd. Jag frågade honom om han var bra nu och fick ett, så här i efterhand, något glidande svar där han skrev att det värsta var över eller något liknande. Blev förstås glad för detta och eftersom Dev inte verkade vara så värst intresserad att diskutera frågan något mer så antog jag att allt var ok. Hur som haver så beslutade vi att fixa ett nytt byte:
Är man ölnörd så är man

Gick inte mer än ett par månader innan jag fick ett mail från Dev där han sa att han skulle på Dark Lord Day 2009 och kunde fixa några flaskor Dark Lord åt mig. Snabbare än blixten styrde vi upp ett byte till:
Ölbytardax igen
Lite nya roliga öl

16:e juni mailade jag och frågade om han hunnit testa någon flaska Blåbär än och fick svaret att han varit lite sjuk och inte haft möjlighet att pröva ännu. Han intygade dock att han var väldigt spänd och skulle höra av sig så fort han fått möjlighet att dricka ett glas. Efter det hörde jag inte av honom något mer och jag såg att han var rätt inaktiv på BA. Hade en svag aning om att allt inte stod rätt till men jag valde att inte undersöka det något närmare.

20:e juli fick jag ett meddelande av Anders and Ale att Buckeyesox (Devs namn på BeerAdvocate). Det visade sig att hans fru Candice hade mailat och meddelat BeerAdvocate att Dev avlidit endast 31 år gammal.

Jag kan inte påstå att jag kände Dev speciellt väl men det känns ändå sorgligt att förlora någon man känner. Vi brukade hålla kontakten via mail och tipsa varandra om nya öl, schysst musik och planerade lite framtida byten. Så här i efterhand finns massa saker man ångrar att man inte sagt och jag känner mig rätt blåögd som inte fattade hur allvarligt sjuk han faktiskt var. Å andra sidan så visade han aldrig något större intresse av att diskutera sin sjukdom och det måste man acceptera. Dev kändes som en väldigt positiv människa och min hobbyanalys av det hela är att han inte gillade att diskutera sin cancer för han trodde in i det längsta att han skulle kunna bli frisk. Genom att tänka positivt och planera för framtiden så gjorde han förhoppningsvis sin vardag mer uthärdlig.

Det här är utan tvekan något av det jobbigaste jag någonsin har skrivit och jag har funderat en hel del på om det var lämpligt att lägga upp på bloggen. Hade jag skrivit en dagbok hade jag nog valt att skriva det där men nu får det bli så här.

Vila i frid Dev Padamadan

/Markus

Ps. Om jag ska avsluta med en lite roliga anekdot så kan jag nämna att jag i närmare ett år trodde att Dev var en indian med fjäderskrud, tomahawk och mustang. Tyckte väl någon gång att Padamadan inte var helt klockrent efternamn men vad vet jag om Sioux namn eller dylikt? Tog mig lite tid innan jag fick se en bild på honom och förstod att "Indian" på engelska inte per automatik betyder "American Indian". Ibland är man bra mycket dummare än vad man ser ut och helt plötsligt hade min ölindian blivit en ölindier;-)

Ölprovning på jobbet

Efter många om och lyckades jag få tummen ur arslet och anordna en ölprovning på jobbet. Tog mig flera månader att planera vilka öl vi skulle testa och efter mycket vånda kom jag fram till följande laguppställning:

Nils Oscar ”God Lager”
Oppigårds ”Summer Ale”
Klein Brouwerij De Glazen Toren ”Saison d'Erpe-Mere”
Heller Trum ” Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen”
Mikkeller ”Simcoe Single Hop”
Oud Beersel ”Oude Geuze Vieille”
Brouwerij Duvel Moortgat "Maredsous 8”
Brooklyn Brewerys ”Black Chocolate Stout”

Det kändes som om det blev en rätt schysst kombination av öl, några lättare, några tyngre, några lager, några ale och så en spontanjäst rackare. Hade föredragit något mer bitigt från exempelvis Cantillon men utbudet var rätt klent på Systembolaget så jag fick nöja mig med några Oude Geuze Vieille”, inte jättespännande men helt okej öl.

Som tilltugg så blev det lite blandat smått och gott:
Opastöriserad Brie, Saint Agur, rökt ost, Västerbottensost och en hårdost jag för tillfället har tappat namnet på
Knäckebröd samt ljust lantbröd
Mörk choklad
Hembakad chokladkaka med en jäkla massa kakao och mörk choklad

Hade först tänkt att styra upp det hela med små provtallrikar där jag märkt upp vilken öl som passade ihop med vilket tilltugg men det blev omständligt plus att jag, om jag ska vara helt ärlig, har en del luckor i mitt öl/tilltuggskännande så jag skippade den idén. Istället gjorde jag några rekommendationer i början av kvällen såsom:


Västerbottensost, smakens!

Summer Ale – Västerbottensost och knäckebröd
Black Chocolate Stout - choklad/kladdkaka
Saison d’Erpe-Mere - Brie och lantbröd
Schlenkerla - Rökt ost

I övrigt fick mina kollegor kombinera hur de ville och jag misstänker att det fanns vissa som inte var helt lysande men smaken är ju som tur är mer eller mindre subjektiv. I min ungdom hade jag en kamrat som gillade gröt och ketchup, inte min kopp te men han var nöjd när han käkade det så varför ska jag gnälla? Min enda rekommendation var att pröva några klunkar öl innan eventuellt tilltugg.

Min tanke var att hålla en kort genomgång av ölets historia, olika ölstilar och ölbryggning. För att inte riskera att någon somnade under genomgången, det var ju trots fredag eftermiddag som hela evenemanget skulle gå av stapeln, så tänkte jag hålla mig till max tio minuter. Min vana trogen så tappade jag alla koncept efter några dagars arbete med min PowerPoint-presentation; med över 60 bilder så var det närmare en timme jag skulle behöva hålla på. Sagt och gjort, det blev att kapa rätt friskt och kompromissa lite; om jag bjöd på första ölen på en gång kändes det helt legitimt att prata tio minuter längre. Sagt och gjort, efter ett provgenomgång med min kära fru så klockade min presentation in på ca 20 minuter och då fick det vara nog.

På det stora hela tyckte jag kvällen flöt på rätt bra, fanns en del distraktionsmoment (fotboll någon?) och jag kände mig inte helt bekväm i rollen som ”föreläsare” men det funkade överlag rätt bra. Det roliga var att i princip alla öl uppskattades, med undantag från Schlenkerla men det var ju inte någon högoddsare. ”Doftar som kassler”, ”Är det här öl eller vad?” och liknande kommentarer hördes i rummet och så, till min förvåning, var det en del som inte uppskattade kombinationen rökig öl och rökt ost. ”De tar ut varandra så det blir nästan ingen röksmak kvar” För egen del kan jag förstå reaktionen men det är nog det som gör att jag älskar den kombinationen, osten och ölen blir till ett. Men det är klart, mer rökigt blir det ju inte men jag tycker att det blir en trevlig samklang; mer Vivaldi än Captain Beefheart så att säga;-)


Captain Beefheart and His Magic Band 1969

Nåväl, det är inte helt omöjligt att man gör något liknande i framtiden och den här gången ska jag finslipa presentationen något. Min chef tyckte det var rätt kul att få reda på att en ”…apa är mindre besk än en dubbel india pale ale”.) Ahem… även den bästa kan snurra bort sig i förkortningsdjungeln.

/Markus


Ja, bilden är "stulen"

Ps. Sitter och smuttar på en ”Mephistopheles´ Stout” från Avery och den var mycket bättre än jag förväntade mig, spritig är den men otroligt nog inte direkt störande. I varjefall inte med tanke på att den är på 16%. Känns som om det är att svära i kyrkan men jag föredrar nog Mephistopheles framför Nögnes Ö:s Dark Horizone Second Edition. DH var mycket mer spritig och kändes i största allmänhet mer obalanserad. Är dock spänd att få testa den igen om ett par år för det känns som om den har goda lagringspotential. Som sagt, smaken är som baken.