lördag 26 september 2009

onsdag 23 september 2009

Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Så var det äntligen dags för mig att avsluta min evighetslånga ”reportageserie”, bättre sent än aldrig får man väl lov att säga. Här kommer så den sista delen av "Middag med Garrett Oliver", dvs. del fyra i serien, och som ni alla vet, uppföljare blir i princip aldrig lika bra som originalet.

Några slutliga reflektioner:
-Är fortfarande lite osäker på i vilket syfte Carlsberg Sverige anordnade middagen. Försökte fiska lite efter skälet under kvällen men det enda svaret jag fick var att de ville testa något nytt. Gissningsvis så såg Carlsberg Sverige själva arrangemanget som marknadsföring för Brooklyn Brewery, dess produkter och slutligen sig själva som importörer. Uppenbarligen har det funkat rätt bra för än så länge har de fått en hel uppsjö med blogginlägg. Lite roligt att det, så vitt jag vet, inte skrivits något om arrangemanget i vare sig DN eller Aftonbladet.

-Garrett Oliver hade inte tidigare haft möjlighet att testa den här sortens informella ölmiddagar och han verkade genuint glad att få göra det. För egen del kändes det extra kul att få vara med på ett sådant ”pilotprojekt”.

-Min egen ”insats” på middagen var väl sådär, kändes rätt obekvämt att sitta och försöka föra någon form av diskussion på engelska med ett gäng mer eller mindre vilt främmande människor. Så här i efterhand så hade man nog, ahem, kunnat vässa sina frågor/diskussionsämnen en hel del. Kändes som om rätt mycket av de frågor jag hade var saker som Garrett svarat på hundratals gånger och, förståeligt nog, så var han inte jätte entusiastisk i alla lägen. Känner även att man kunde försökt kommentera och fråga mer kring varje ämne, nu blev det väldigt mycket envägskommunikation; någon ställde en fråga som Garrett Oliver svarade på och sedan blev det inte mycket diskussion.

-Personliga höjdpunkter under middagen:
a) Jag blev indirekt kallad ”beer nerd”. Att detta gjordes i en något nedlåtande ton gjorde det hela ännu roligare för i min värld är alla människor nördar på ett eller annat vis. (Trots att vissa personer hävdar motsatsen;-)
b) En person sitter under middagen och ondgör sig över hur fånigt det är att lagring: ”Vem vill få portvinstoner i sin öl?” och proklamerar att all öl är bättre färsk för att ca 20 minuter senare sitta och stöna och stånka över hur god förra årets Brooklyn Black Chocolate Stout var. Blev ännu roligare när samme person säger till Garret Oliver ”This beer is fresh, this beer is really fresh!” för att i nästa stund få svaret ”No, it is cellared”. I min värld är detta humor på hög nivå.
c) Samme person sluggar vilt och proklamerar att i princip all amerikansk öl är för humlig och obalanserad. Generalisering någon?
d) Till ovanståendes försvar, eller vad man nu vill kalla det, så bjöd denne person på en rolig kommentar i stil med: ”Carlsberg brygger ju en massa skräpöl som man tagit fram genom paneltester och dessa samarbetar Brooklyn Brewery med, hur kan det komma sig?”. Garrett gled smidigt undan att svara på den frågan.
e) Maten var grymt god trots att det emellanåt tog lite lång tid mellan rätterna.
f) Garrett Oliver gillade inte Mikkellers öl och det förklarade varför han såg uppriktigt chockad ut när jag lyckades snurra ihop min presentation, tacka fan för att han blev uppgiven när han trodde jag bytt bort en Black Ops mot lite dansk ”fulöl”.
g) Blev uppriktigt förvånad över hur goda vissa öl blev i kombination med maten. Det är en värld man borde utforska lite mer men det är klart, det vore ju en fördel om man var någorlunda duktig på att laga mat. Fiskpinnar och porter, pasta med ost och ketchup och lambic... nja.

Hm… är säker något jag har glömt men då får det vara.

Får passa på att tacka Carlsberg Sverige, Garrett Oliver och alla andra deltagare för ett kanonbra arrangemang och trevligt sällskap.

/Markus

Sugen på en bananöl?

Då tycker jag du ska pröva Jules de Bananes från bryggeriet De Ryck.


"An exotic beer that you must have on a hot beach party! Its white banana colour makes this fruit beer an outsider among the fruit beers."

Vad kan man då tänka sig att denna fantastiska öl är bryggd på för något?

"Water, barley malt, hops, sugar, natural banana flavour, sweeteners, milkbase, yeast"

Vattnas det i munnen på dig när du läser det här så är mitt tips att uppsöka en psykiatriker fortare än blixten. Jules de Bananes är en av de äckligaste öl jag prövat i hel mitt liv och det är i mina ögon, otroligt nog, ett par snäpp värre än Cave Creek Chili Beer. Ölen doftar artificiell banan blandat med kemiska bitoner (aceton, tvättsprit, smörsyra… you name it). Smaken var mer av samma vara och, som pricken över I:et, så kändes det som om man drack en 50% sockerlösning, bläh! Hur De Ryck kan tro att någon vill dricka det här slisket en varm sommardag är för mig helt obegripligt.

Finns i princip bara två positiva saker att säga om ölen:
-Precis som en riktig kalkonfilm så kommer jag aldrig glömma denna öl, på gott och ont.
-Det är en smakkalibrering utan dess like; öl som man tidigare tyckte var rätt dåliga blir helt plötsligt fantastiska bryggder.

/Markus

fredag 11 september 2009

Moloken – kanske Sveriges just nu bästa band


Our Astral Circle - 2009

Var ett bra tag sedan jag skrev något om musik så nu är det hög tid att jag gör det. Vad passar bättre än att tipsa om ett relativt nytt band från mörkaste norrland med det passande namnet Moloken. Bandet bildades någon gång 2007 och de släppte sin första EP ”WE ALL FACE THE DARK ALONE” 2008. Var inte så jätteförtjust i deras första släpp. Materialet lät lovande men sången var på tok för klen och ljudet på skivan var inte mycket att hänga i julgranen; burkigt och utan kraft.

Fick höra lite demoversioner av några låtar till deras nya skiva och tyckte det lät redigt mycket bättre, trots hafsig produktion och, flämt, ostämd/ointonerad gitarr. (Lova bättring annars kommer jag och jagar er med min strobostomp;-) Inte fantastiskt bra denna gång heller men ett stort kliv framåt och det gav en fingervisning om att något riktigt bra var på gång.

Nu har äntligen Molokens första fullängdare kommit och jag är helt golvad! Det här är nog det bästa svenska skivsläppet för året, i varjefall inom doom/hardcore/metal genren. Musikaliskt låter det som en blandning av Isis, King Crimson, Neurosis, Burst och en liten nypa Meshuggah. Bandet har, som så många andra ångestkonstellationer klumpats ihop med Neurosis och Cult of Luna. Personligen tycker jag det finns en hel del beröringspunkter rent stämningsmässigt men att det musikaliskt är rätt stora skillnader. Där tidigare nämnda band kommer från hardcorevärlden så har Moloken mer metal och 70-tals progginfluenser. Istället för att mala på i rak 4/4:a hela tiden så fixas det och trixas en hel del med udda taktarter. Lägg till arrangemang som vågar bryta mot intro/vers/refräng/vers/refräng/stick/refräng-normen och ni har Moloken i ett nötskal.


Molten Pantehon live

Några personliga favoriter är Molten Pantheon (Stenhård hardcore/metal med ett ruskigt skönt King Crimson influerat slutparti som sparkar arsle), Untitled II (Mörkt och stämningsfullt med lite TOOL vibbar) och slutligen 11”12 (så här skulle Neurosis ha låtit om de diggade norsk black metal, LSD och udda taktarter).

Köp för böveln!

/Markus

Ps. Lämplig öl att inmundiga i samband med en lyssningssession med Moloken: något mörkt och kärvt liknande Yeti Imperial Stout (Great Divide). Hm... rackarns att man inte har någon hemma i kylen.(Nämner någon Corona ska jag personligen kölhala personen i fråga!)
Ps. 2. Hela skivan finns för tillfället på http://www.myspace.com/moloken

tisdag 8 september 2009

Humlete



I våras köpte vi en humleplanta till vår uteplats och för några dagar sedan plockade jag lite kottar för att testa att göra humlete. Hade inga större förhoppningar om att det skulle bli bra, det är ju trots allt inte någon renrasig "finhumle" som växer hos oss, men det var ju värt att testa i varjefall.

Nåväl, jag plockade lite humlekottar och konstaterade att de såg rätt schyssta ut förutom några missfärgningar här och där. Doftade på kottarna och förutom en gräsig ton kunde jag ana en svag citrusdoft. Hm... kanske kunde det bli något ändå. Nyfiken som man är så tuggade jag i mig en rackare och herre min ge vad besk den var, fick vilken DIPA att framstå som snäll och tillrättalagd. Tyvärr kunde jag konstatera att det på sin höjd smakade lite nyklippt gräs och lite citrus men inte mycket mer.

Googlade lite på humlete och hittade inte speciellt mycket info så jag prövade lite på måfå. Värmde upp en mugg med vatten och dängde i en näve humlekottar. Rörde runt lite och lät dem dra i ca 15 minuter.


Hm... humle!

Efter att jag provsmakat kunde jag konstatera att det smakade väldigt lite, kändes som vattenskadat te med en vis gräsig ton. Nej, det blev inget vidare. Jag lät mig inte nedslås utan värmde upp vattnet igen och slängde i ännu mer humle. Även denna gång lät jag det dra i ca 15 minuter. Tyvärr blev slutresultatet detsamma, smakade och doftade mest varmt vatten. Tyvärr får jag konstatera att trädgårdshumle, eller vad rackarn vi nu har i vår trädgård, är rätt kasst. Ett annat alternativ är att jag gjort fel, plockat humlen för sent/tidigt, borde ha torkat den först eller... tja, vad vet jag?

/Markus