Yeti Imperial Stout 2007

Yeti är en speciell öl för mig på många sätt. Det var den första ölen som jag och min bror köpte till vår ölkällare. Det var också den öl som fick upp mina ögon för kraftiga, feta och smakrika öl. Tidigare hade Guinness varit det mest krävande jag testat; krämig, mättande och robust som få. Efter några flaskor Yeti hade jag sett ljuset. Allt smakrikt och amerikanskt var min melodi och jag tyckte att det nya landets maltdrycker var mycket mer intressanta än svenska, tyska, engelska och belgiska dito. Hårt rostat, välhumlat och experimentellt på alla sätt och vis var något som jag gick igång på. Och på den vägen är det. (Tilläggas kan väl att min ölsmak har blivit något mer nyanserad med tiden som gått.)

Hade läst att Yeti var ett bra att lagringsobjekt, till skillnad från den ekade varianten, och som första ölen till min och min brors ölkällare passade den som hand i handske. Ca en flaska per halvår har vi provat och nu har det återigen blivit dags. Jag gillar både den färska humlebomben och den mycket mer balanserade vi prövade i somras. Nåja, över till 2007:an:



Vid upphällningen uppträdde ölet som vanligt, dvs. det fanns fortfarande bra med kolsyra kvar och ölet skapade en rejäl beige skumkrona. Doften hade toner av rostad malt, ljus choklad, O´boy, kaffe och vanilj. Vätskan var svart som natten och tjock som asfalt. So far, so good. (so what!)



Efter första sippen insåg jag rätt snabbt att en källarlagrad snöman var något helt annat än en färsk dito. Borta är i princip all humlesmak och beska. Men är ölen mer balanserad på grund av det? Nja. Bakom den humlekanonad som tidigare spöat ens smaklökar så döljer sig en maltig, rostbomb utan dess like. Tänk er en espresso på turbo så kommer ni rätt nära. Det är rostat, beskt och bittert så det räcker och blir över. Höll nästan på trilla ur soffan när jag tog första klunken, fy för sjutton vad elakt! Inte negativt på något vis men det här var nog det värsta/bästa jag varit med om, lite beroende på humör. Lite förvånande får jag nog erkänna att ölen är mer balanserad som nybryggd alt. med ett år på nacken, än 2007:an. Utan humle blir det kärvt som bara den. Tilläggas kan att vi inte hittade några tecken på att ölen lagrats; inga portvinstoner så långt ögat når, ingen oxiderad pappighet eller liknande.

Frågan man ställer sig, tjänar Yeti på att lagras? Det är ursprungligen en väldigt välhumlad stout och om man gillar det så är mitt råd att dricka den färsk, lagringen kommer inte på något vis att förbättra ölen i den aspekten. Om man är intresserad av att få reda på vad som döljer sig under humlen så tycker jag absolut att det är värt ett försök. Vi kommer att lagra några flaskor till minst ett par till tre år till för att se vad som händer framöver. Någon gång ska väl även en snöman gå att tämja eller?

/Markus