Middag med Garrett Oliver (Del 3)

Så var det äntligen dags för D-dagen, klockan 19:00 skulle vi ses på restaurang El Diablo för middag med Garrett Oliver. Spänd av förväntan tillbringade jag förmiddagen med lite kompisar och avrundade med ett snabbt besök på Oliver Twist. Det blev en flaska Firestone Walker Pale Ale för min del; en riktigt god amerikansk Pale Ale som jag gärna skulle dricka igen. Runt femtiden blev det dags att tacka för sig och ge av mot Centralstationen där jag mötte upp med Fredrik.

Strax före sju anlände vi till El Diablo och det var rätt folktomt i lokalen förutom Garrett samt Joakim och Henric från Carlsberg. Vi hälsade på dem och snabbare än Lucky Luke hade Fredrik trollat fram tre öl som vi prövade. Vilka det var minns jag inte på rak arm men jag är övertygad om att Fredrik kommer att skriva om det. Efter en liten stund anlände de övriga deltagare: Göran Winbergh (Aftonbladet), Ulrika Nyström-Ljung (Pyttipanna samt frilansskribent för DN), Magnus Bark (Ofiltrerat) och Ville Lidman (Slitz). Totalt var vi nio personer och eftersom vi var på en restaurang med tequila- och drinktema så blev det en fördrink innan middagen. Kändes inte helt klockrent att bedöva sina smaklökar med en kraftig tequiladrink så efter ett par sippar valde jag att ställa undan den, vem vill paja en potentiell fantastisk smakupplevelse med mexikansk fulsprit?


En stiltypisk tequiladrickande mexikan

Vid bordet gjorde tog vi en presentationsrunda. Jag höll mig ganska kort; sa att jag skrev om öl, öllagring och ölbyten samt lite musik och annat jag var intresserad av. Nämnde även att jag var lite fundersam på vilka meriter jag var utvald; sa att jag inte var den mest aktive bloggaren i Svea rike och att jag mest skrev för skojs skull. Avslutningsvis skulle jag skoja till det och säga att jag bytt till mig en Black Ops mot några Mikkeller. Tyvärr slog min normala tankspriddhet till i kombination med lätt nervositet och jag lyckades tappa tråden och röra ihop ölen. Garrett såg uppriktigt förvånad ut och sa: ”You traded a bottle of Black OPS for some Mikkkeller? Oh my God!”. Efter att vi rett ut misstaget så var min korta stund i ”strålkastarljuset” över för denna gången. Utmärkelse för kvällens bästa presentation går utan tvekan till Ville Lidman: ”I am the booze editor of Slitz, a magazine for young guys.”Personligen tycker jag det var extra kul att det visade sig att han också var ansvarig för träningsdelen på tidningen; ”tidningen” Slitz hittar kombinationer som ingen annan.


Fast det är klart...

Maten vi fick under kvällen var verkligen av toppkvalité och Garrett Oliver hade lyckats med ett antal spektakulära öl- och matkombinationer. Som jag förstod det så hade han fått en lista på maträtter som fanns i El Diablos befintliga meny och sedan valt ut öl efter det. För mig, som är en total katastrof i köket, var det extra trevligt att få uppleva en sån här middag. Det är ju inte varje dag man får pilgrimsmusslor och ankbröst hemmavid, är jag involverad blir det nog mer troligt stekt Skogaholmslimpa med ägg och korv. (För en komplett lista över kvällens mat och dryck så rekommenderar jag Ofiltrerat.)

En av mina favoritkombinationer var Brooklyner-Schneider Hopfen-Weisse tillsammans med Chili och basilikagravad svärdfisk, jag tyckte den lätta alkoholhettan i ölet fungerade fantastiskt tillsammans med chilin i maten. Smaskens var bara förnamnet.

En annan osannolikt god smakkombination var Black Chocolate Stout tillsammans med en ljummen chokladsoppa som smaksatt med kaffe, anchochili och kardemumma. Till det fick vi körsbärssorbet och brända (borde det inte vara rostade?) marshmallows. Personligen tycker jag inte man kan misslyckas med choklad och stout så det kanske inte var någon större överraskning att det funkade bra men ändå.


Det är nästan så man skulle kunna tro att jag tagit bilden själv

Vi fick även dricka en ca två och ett halvt år gammal Local 1 som var otroligt mycket mer komplex och god än när den släpptes, jag gillar att det kommit lite gröna äppeltoner i ölen som passade som hand i handske med resten av den lite funkiga belgiska alen. En rolig anekdot är att Carlsberg hävdade att man valt att lagra ett par lådor av ölen sedan släppet på Systembolaget, jag sa till Garrett att de garanterat glömt bort dem i sitt lager och hittat dem av en slump. Till svar fick jag ett leende från Joakim samtidigt som han bedyrade att så inte var fallet. Frågan är om jag har rätt eller om de mörkar det hela som Roswell 47;-) Skit detsamma, jag är nöjd att jag fick testa den en Local 1 med några år på nacken smäller mycket högre än en färsk, i varjefall i mina ögon.

På det stora hela tycker jag Brooklyns stabila öl växte en dimension eller två tillsammans med maten, och vice versa för den delen, och det var en jäkligt häftig upplevelse. Tyckte mig hitta lite nya smaker och nyanser i ölen som jag missat och det är kul, blev rent av sugen att köpa ett sexpack Brooklyn Lager. Det om något måste ses som ett gott betyg, det var säkert över ett halvår sedan jag köpte något ur Brooklyns standardsortiment.

Fortsättning följer…

/Markus

Middag med Garrett Oliver (Del 2)

Cirka en vecka före avresan ringde Fredrik Johansen (Malt, Humle, Jäst och Vatten) upp mig och frågade om jag vill samåka med honom till Stockholm. Det visade sig att även han hade blivit bjuden till middagen. Rent spontant kändes det trevligt att få sällskap men någon man känner lite sedan tidigare plus att det alltid är kul att ha någon att fördriva tiden med under resans gång. Vi bestämde oss för att åka upp den 24:e augusti och delta i en föreläsning med Garrett Oliver som anordnades på Restaurangakademin. Enligt förhandsinformationen så skulle det handla om öl i största allmänhet och det moderna ölbryggandets sköna konst. Lät inte helt fel och eftersom jag aldrig varit på någon liknande tillställning så kändes det kul. Enda smolket i bägaren var att föreläsningen började klockan 14:00 och det innebar en rätt tidig start på morgonen för min del. Klockan 04:25 måndag morgon ringde min väckarklocka mer ilsket än vanligt och sömndrucken släpade jag mig ur sängen likt en zombie hämtad från lämplig George A. Romero film. Med bara några timmars sömn innanför västen blev det att snabbt klä på sig, slänga ned några mackor i väskan och ta först bästa buss/tåg med destination Helsingborg. Väl framme hämtade Fredrik upp mig och vår ca 55 mil långa resa mot den kungliga huvudstaden kunde börja på allvar.

Med hjälp av GPS, massa musik och trevligt sällskap gick resan snabbare än jag förväntat mig och innan jag visste ordet av var vi i Stockholm. Eftersom vi hade lite tid över blev det ett snabbt besök på Brill & Co där vi bland annat träffade Marc, Jonas och Pierre. Snabbare än blixten han vi testa några nya öl (tack så mycket!) och sedan bar det av mot Restaurangakademin.

När vi kom fram var det redan rätt mycket folk på plats och ganska snart satt vi till bords med ett glas Brooklyn Lager i näven. Garrett Oliver visade sig, inte helt oväntat vara en väldigt duktig föreläsare. Under lite över en timme så pratade han om öl i största allmänhet och kombinationen öl/mat i synnerhet. Det bjöds på en hel del matnyttig information och några riktigt intressanta historier från bryggerivärlden. En av mina favoritkommentarer från Garrett Oliver var, lite fritt från minnet:


”It would be great to tell everyone that I am a genius but the simple answer is: my kung-fu is greater then yours.”
(Appropå varför han vunnit alla “Öl- vs vinprovningar” han deltagit i.)

Enligt Garrett beror detta främst på att:
a) Fettet i osten ”dödar” smaken hos de flesta viner
b) Öl har kolsyra som rensar upp smaklökarna och ”tar bort” fettet från tungan
c) Det finns flera valmöjligheter när man vill kombinera öl och ost än vin och ost
Frågan jag ställde mig själv efter föreläsningen var: Om man utgår från att vin och ost inte funkar speciellt bra ihop, hur har då just denna kombination blivit så populär?

När tillställningen var slut så gick vi tillbaka till Brill & Co, där det blev lite till öl- och ciderprovning. När det var avklarat tackade jag för mig och åkte iväg till Jonas, en kompis som vänligt nog erbjudit mig sovplats. Kvällen tillbringades med pizza, vinbärssaft och filmen ”Anvil! The story of Anvil” som jag varmt kan rekommendera, tänk er ”This is Spinal Tap” fast på riktigt. Bitvis nästan osannolik men det är en välgjord dokumentär om människor som aldrig ger upp hoppet om att lyckas och bli "framgångsrika".


“These go to eleven.”
- Nigel Tufnel

Fortsättning följer…

/Markus

Middag med Garrett Oliver (Del 1)

Den 23:e juli fick jag ett mail med rubriken ”Middag med Garrett Oliver, 25 augusti, Stockholm”. Min första tanke var att det var tal om info om något arrangemang på Oliver Twist eller Akkurat. Döm av min förvåning när det visade sig att avsändaren var Carlsberg Sverige och att de skickat en personlig inbjudan till mig. De skulle anordna en informell middag, utan något speciellt nyhetssyfte, för fem-sex personer i Stockholm och av någon anledning ville de att jag skulle delta.

Först trodde jag någon drev med mig; varför skulle Carlsberg vara intresserad av att bjuda in mig? Så vitt jag kan minnas har jag aldrig skrivit något om någon av deras produkter och, ska jag vara helt ärlig, så har de inte speciellt mycket att erbjuda av intresse; Carlsberg, Falcon, Pripps, Eriksberg, Stella Artois och Tuborg är inte direkt min kopp te.

Som misstänksam norrlänning började konspirationsteorierna att poppa upp som svampar ur jorden, eller vitmögel i ölkällaren, och ganska snabbt hade jag författat ett långt svarsmail med en massa följdfrågor såsom:

• Vad var syftet med middagen?
• Förväntade sig Carlsberg någon form av motprestation?
• På vilka grunder var jag utvald?
• Var ett ja liktydigt med att sälja sin själ till djävulen likt Robert Johnson?

Innan jag skickade iväg mailet så diskuterade jag frågan med min fru och hennes kommentar var något i stil med:
”Nu får du för fan ta och skärpa dig och inte vara så paranoid! Det är ju bara att tacka ja och åka iväg. Skulle det mot all förmodan vara något du inte ställer upp på så är det ju för fanken bara att säga nej alternativt gå därifrån.”
När jag väl kommit till mina sinnens fulla bruk insåg jag att det här, trots min initiala misstänksamhet, var ett arrangemang jag inte ville missa. Det är inte varje dag man får möjlighet att sitta ner och diskutera öl med Brooklyn Brewerys bryggmästare. Sagt och gjort, jag tackade ja till inbjudan.

Under veckorna som gick funderade jag lite över vilka andra som möjligen kunde tänkas delta. De fösta jag kom att tänka på var:
Magnus Bark (Ofilterat)
Göran Winbergh (Aftonbladet)
Ulrika Nyström-Ljung (DN)
Johan och/eller Tomas (Femkommanoll.tv)
Håkan Engström (Sydsvenskan)
Vilka det slutligen blev spelade mindre roll men jag kände mig rätt säker på att i varje fall ett par tre av ovanstående personer skulle delta den 25:e augusti.

Forsättning följer...

/Markus

Shipyard XXXX IPA

Vet inte vad det är men för tillfället har jag bara tid/ork/energi åt att såga öl. (Ta och kika på min recension av Knark ex.) Nåja, jag fortsätter att vara en riktig surkart och sågar Shipyard vid fotknölarna:


XXXX IPA från Shipyard är en öl som jag hade minst sagt låga förväntningar på, har än så länge inte prövat en enda öl från ovan nämnda bryggeri som varit riktigt bra. Några öl har varit okej men det mesta har känts blaskigt, okomplext, trött och i största allmänhet dåligt. Är ett mysterium att någon ids importera öl från Shipyard när det finns så mycket andra bra amerikanska bryggerier. Kom osökt att tänka på nedanstående citat från vår käre Carl von Linné:

Utländska öler behöfwa icke at förskrifwas före wåre Swenska magar; ty det wore at gå öfwer sjön efter watten.
Carl von Linné

Shipyard gör rätt mycket öl i engelsk stil och förklaringen ligger säkert i att Alan Pugsley, bryggmästaren, är engelsman. För att återknyta till ovanstående citat; varför importera amerikanska öl som smakar som dåliga engelska dito?

Över till XXXX IPA, var det något att ha då? Nja, trots hyggliga begtyg på Rate Beer och BeerAdvocate så är jag inte imponerad. Det är iof nog det bästa jag prövat från Shipyard men det hjälper ju inte speciellt mycket, det finns en uppsjö med bra IPA och det är mot dessa som XXXX:n ska bedömas.

Initialt tyckte jag ölen doftade helt okej men den stackars flyktiga humledoften försvann fortare än jag kunde säga ”Sex laxar i en laxask”. Man fick leta med förstoringsglas för att hitta någon aromhumle alls i ölen och den bitterhet som fanns kvar var grenig och otrevlig. Det är inte helt omöjligt att ölen var rejält trött och att den kunnat vara trevligare som nybryggd men jag är rejält skeptisk. Utan ett uns av fräschör i ölen blev det riktigt tråkigt och det påminde mer om ett dåligt amerikanskt barley wine än en IPA. Vissa IPA funkar rätt bra att dricka även om de är gamla, trötta eller bara rent generellt mindre humlebetonade. Det som krävs då är en trevlig maltprofil och även på den punkten har Shipyard misslyckats. Ölet var sött och hade medicinska/kemiska bismaker och inte mycket mer. Lägg till en illa dold spritighet och kärv bitterhet och du får XXXX IPA. Sagt och gjort, efter knappt ens halva glaset gav jag upp och hällde ut ölen vasken. Varför plåga sig med en dålig öl när det finns så mycket annat gott att dricka?

På min mors grav, ahem, lovar jag att aldrig mer lägga en spänn på Shipyards fulöl.

/Markus

Ps. Som tur var så dracks det en himla massa annan trevlig öl under kvällen. Enligt rykten kommer en detaljerad rapport på Anders And Ale inom kort.

Hur mycket vatten går det åt för att brygga öl?

Hittade en intressant artikel kring detta på denna hemsida:
Waterworld

För er som inte orkar plöja igenom hela texten så har SAB Miller och WWF (Världsnaturfonden) har gjort en studie som visar att det mesta av vattnet som går åt för att tillverka öl inte försvinner i själva bryggprocessen utan vid odlingen av råvarorna; dvs. i jordbruket.

Lite intressanta fakta plockade ur texten:
-För varje liter av Castle Lager and Carling Black Label som bryggs i Sydafrika av går det åt osannolika 155 liter vatten. 98,3% av detta vatten används vid bevattning av grödorna både i Sydafrika och de som måste importeras.
-Hos Plzeňský Prazdroj i Tjeckien så går det åt ca 45 liter vatten för en liter Pilsner Urquell. Här är ca 90% av vattenförbrukningen kopplade till odlingen av råvaror.

Poängen med studien är att kartlägga vattenförbrukningen, hur stora mängder som går åt i de olika leden i tillverkningsprocessen och hur detta påverkar kringliggande miljö och slutligen industrin i fråga.

Extra glädjande för oss öldrickare är att det, enligt artikeln, finns en oberoende studie som visar att det behövs upp till tre gånger så mycket vatten för att producera juice, kaffe och vin. Snacka om resursslöseri;-)

/Markus

Om ni skulle få för er att skicka öl till USA

Så kan de här länkarna vara användbara:

Biergotter
New trader tips

Finns en hel del matnyttigt även för oss svenskar.

/Markus

Born to brew

Har alltid gillat Rouge trots att jag gnällt på priset på deras öl och de förbaskade keramikflaskorna. Tycker de rent generellt är ett stabilt bryggeri som allt som oftast gör bra om än sällan fantastisk öl. Deras bryggmästare John Maier verkar vara en riktigt skön prick och har ni inte sett den här "dokumentären" så ska ni absolut göra det.


"You got to like a lot of hops if you drink our beer."

/Markus

Nya inköp

Med en 2009 Bigfoot i glaset (smaskens) så blev det lite surfande och efter ett par timmar var jag en gitarr rikare. Har länge varit sugen på en baritongura och med tanke på att jag alltid stämmer ner mina gitarrer så torde denna skönhet passa mig som hand i handske. Jäklar i ögat vilka riff/låtar jag ska skriva nu;-)

/Markus

För att ta kål på mig krävs...

...10 flaskor Double Bastard under en tre timmars period. Jag förutsätter att det är tal om 350 ml flaskor eller något liknande för är det bombers tål jag mer än vad jag i min vildaste fantasti trodde var möjligt.

Ni kan testa er själva här och välja lämplig öl/sprit eller vad ni nu kan tänkas vilja ta livet av er med för något;-)

www.barstools.net/booze_death/

/Markus