Dagens I-landsproblem

Satt och uppdaterade Excelfilen för ölkällaren igår och planerade för lite framtida inköp. Min tanke var att varje år fylla på med en kartong av öl man gillar och för tillfället är det Old Rasputin, Black Chocolate Stout, Nögne Ö Imperial Stout och Bigfoot som jag och min bror har satsat på. I och för sig har vi rätt mycket av Old Guardian, Double Bastard, Vertical Epic 07.07.07, Stones Imperial Russian Stout och Yeti Imperial Stout men det är väl rätt tveksamt att de dyker upp igen under 2009. Yeti kom 2007 och sedan dess har bara Oak Aged Yeti dykt upp och det är ju tal om två rätt olika öl så det var inte läge för någon vertikalprovning. Oak Aged Yeti ska enligt rykten inte funka så bra att lagra någon längre tid, vaniljtonerna ska enligt vissa personer ta helt överhand och det känns ju inte så jättespännande.

Har mailat Great Brands och frågat hur det ser ut med Old Rasputin och tyvärr kunde de inte lämna något besked om när den kommer igen. Lagrad Old Rasputin är bland det smaskigaste jag har druckit, får en otroligt framträdande chokladton som jag verkligen uppskattar. Tycker fräsch Old Rasputin är bra men alkoholen slår igenom lite för mycket och detta försvinner med några månaders lagring. Blir spännande att se hur den utvecklas de kommande åren och då känns det surt att eventuellt inte kunna jämföra med några fräscha flaskor.

Både Yeti och Old Rasputin brukar dyka upp lite titt som tätt i Köpenhamn så jag har ju möjlighet att köpa dem, synd bara att det blir helt galet dyrt att köpa en låda plus väldigt omständligt att frakta upp ölen till Norrland.

Glädjande är dock att Bigfoot dyker upp i augusti och då ska vi passa på att köpa ett gäng flaskor. Tycker fräsch Bigfoot är otroligt god med sin riviga beska, i mitt tycke ett exempel på amerikanskt Barley Wine som slår över och blir en DIPA. Samtidigt så tycker jag att den storfot jag druckit som jag lagrat i ett år var otroligt god, mer avrundad och elegant och med något mer återhållen beska.

/Markus

Ps. Lovar att inom snar framtid lägga upp en bild på källaren, har fått påstötningar från en massa håll och rena konspirationsteorier har börjat florera. Skulle kännas bra om jag en gång för alla kunde bevisa, vad nu ett foto på en blogg säger, att jag inte är mytoman;-)

Ps. 2 Kategorin mest korkade öl att lagra:
Vi köpte på oss lite Nögne Ö påsköl och tänkte det kunde vara kul att jämföra hur de utvecklats. Inte en av de smartare ideerna man har haft här i livet, speciellt inte med tanke på att det är en ny ölstil som bryggs varje år. (Minns inte vilken vänlig bloggare som påpekade detta men en sak är då säker, ibland är man dummare än tåget;-)

Beer Geek Brunch Weasel

Efter många om och men så har jag äntligen kommit mig för att testa Mikkeller ”skitöl”. (Testet skedde för x antal veckor sedan men jag hade helt glömt bort göra klart min recension.) Köpte ett par flaskor när det släpptes men innan jag hann pröva någon så hade jag bytt bort bägge flaskorna. Nåväl, efter många om och men så köpte jag en ny flaska och nedan följer en kort recension:

Ölet är svart som motorolja och skummet som bildas är mörkbrunt och kompakt. Doften som slår emot en är kaffe, kaffe, lite choklad, kaffe och enbär. Just enbärsdoften tycker jag är det som gör att ölet sticker ut jämfört med många andra kaffeöl. Associationer går också osökt till tallbarr men det känns väl som om det ligger rätt nära bären i fråga. Ölet är väldigt syrligt, mest troligt på grund av all rostad malt, väldigt torrt och har en tydlig kaffesmak. Humlebesk så det förslår utan att för den delen vara någon Yeti. Rediga klumpar jäst följer med när jag häller upp ölet och det känns lite mer typiskt Nögne än Mikkeller. (Förklaringen ligger nog till viss del i att det är bryggt i Nögnes bryggeri i Norge.) Inte för att det på något vis påverkar mitt omdöme av ölen, min filosofi är att allt ska i glaset och det är ytterst sällan som jag feghäller upp en öl. Jäst är fint, nyttigt och gott;-)

Tycker att det är ett kanonbra öl som verkligen leverar. Känns som en storebror till Beer Geek Breakfast på alla sätt vilket är både positivt och negativt. Där Breakfast känns ganska tunn i kroppen är Weasel tjock och trögflytande, kaffesmaken i Breakfast är väldigt framträdande och i Weaseln är den brutal och rakt på sak osv. Vet faktiskt inte vilken som är min favorit, upplever Weaseln som något sötare, säkert beroende på alkoholen, och jag föredrar nog den lite mer rostade och beska Breakfasten. Å andra sidan tycker jag att Weaseln leverar mycket mer på kaffefronten och det är ju alltid trevligt.

Märker man av Kopi Luwak kaffet då? Inte en susning eftersom jag inte är någon kaffeexpert på något vis. Gott var det och det är ju det viktigaste trots allt. Skit detsamma om det till viss del är fråga om marknadsföring, ett bra öl är ett bra öl oberoende på vad det innehåller.

/Markus

Ps. Någon som har erfarenhet av att lagra öl bryggda med kaffe? Jag och brorsan hade några Beer Geek Breakfast som vi hade stående i ca ett år innan vi drack upp dem och tvärt emot vad många säger så tyckte vi att kaffesmaken var om möjligt ännu mer framträdande. Har läst att det är bland det första som försvinner, lite som aromhumle, men är osäker på vilka tidsramar man pratar om. Är det ett år, tre år, fem år eller?

Öl i vasken

När det gäller öl har jag en rätt enkel filosofi, är det inte gott så dricker jag det inte. I många fall är det inget större problem förutom när man blir bjuden på öl, känns lite lagom ofint att tacka nej, och när man köper något nytt man inte testat tidigare. Risken finns ju alltid att man får med sig hem något riktigt dåligt, det kan vara allt för sött, blaskigt, illasmakande eller allmänt trist. Händer inte så fasligt ofta men då och då åker man på riktiga nitar. I de flesta fallen är det öl som jag kan dricka upp men som jag gör en mental notering om att aldrig köpa igen. Finns dock några undantag och de brukar jag rätt omgående hälla ut i vasken. Finns så mycket bra öl här i världen så jag ser ingen poäng med att dricka något som man inte gillar. Självklart så finns det öl som man måste dricka några gånger innan man uppskattar men en tummregel jag brukar använda mig av är:

Är det för sött eller har för mycket alkoholsmak så dricker jag det inte.

Det får vara hur tokhumlat, rostat och bittert det vill men är det extremt sött och/eller spritigt så går det bort. En av de ”värsta” ölen jag testat är utan tveka Samichlaus Dubbelbock, den var banne mig så söt att jag fick ont i tänderna. Andra öl som mött samma öde är World Wide Stout och 120 Minute IPA. Samuel Adams Triple Bock hade jag utan tvekat hällt ut när jag testade den för några år sedan om det inte varit så att jag blev bjuden på den. Tyckte den smakade som spritsatt soja, bläh!

Förutom öl som jag rent stilmässigt inte uppskattar har jag några gånger köpt flaskor som inte mått bra och dessa brukar också gå raka vägen till reningsverket. Köpte en WinterCoat Double Hop som var infekterad, smakade mer Lambic än DIPA och det var inte speciellt kul. Brøckhouse Epic IPA har vid två tillfällen varit helt död, inte en uns kolsyra i flaskan.



Som ni kan se på bilden så gick det inte att få ens en gnutta skum.

Till denna lista kan jag nu addera Southern Tiers Big Red. I Southern Tiers fall så får jag försvara bryggeriet något, det kändes som om flaskan jag öppnade passerat bäst före datum alternativt varit dåligt lagrad. Den doftade som en blandning mellan kokt brocolli och finsk memma och det fanns inte ens en antydan till hallertauhumle i ölen. Jag har tidigare prövat den och då var den fräsch och humlebesk så det räckte och blev över. Känns rätt trist att behöva hälla ut en öl men den här flaskan Big Red var nog det sämsta jag testat på år och dagar. Som tur var då att ölen i sig inte är speciellt exklusiv, hade det varit en flaska Dark Lord så hade jag nog gråtit blod.

/Markus

Dessa lyckliga amerikaner

Kikade förbi Anders idag och fick som ett litet barn stå och drägla över alla fina öl han släpat hem från New York. Jag blev härligt avundsjuk när jag såg flera sorter jag länge velat testa och som jag inte fått tag på själv. Några av dem ligger på min topplista över öl jag ska testa innan jag dör och ett par trodde jag var i praktiken stört omöjliga att få tag på om man inte hade riktigt bra kontakter. (Uppenbarligen har jag dålig koll eller kassa kontakter.) Något som slår mig är vilket osannolikt utbud som amerikanerna har till sitt förfogande. Förutom alla amerikanska öl så har de en stor import av europeiska brygder. Gäller förstås inte alla småhålor och inte alla stater men rent generellt så verkar det nästan alltid finnas en eller ett par ölbutiker i de större städerna som får svenska Systembolaget att framstå som den glade kusinen från landet.

Som den vänliga själ Anders är så bjöd han mig på ett par öl. (Han såg väl hur jag likt en tiggande hund stod och suktade över alla godsaker han fått med sig hem.) Det blev ett glas De Proef Reserve Signature Ale, en ljus belgisk ale som bryggts tillsammans med Tomme Arthur från Port Brewing och Lost Abbey. Ölet i sig var en schysst kombination av belgisk funkighet och jästtoner och amerikansk barley wine sötma och humlebeska. Var väldigt sött precis när man drack det men sötman tonade snabbt bort och lämnade plats för en rivig beska och en torrhet som ligger åt vitvinshållet. Tycker att det var ett riktigt intressant öl som jag mycket väl skulle kunna tänka mig att testa igen. Jag fick även ett glas av Tröegs Nuget Nectar som är en amber ale på 7,5 vol %. Personligen tyckte jag den påminde en del om Mikkellers Simcoe Single Hop, speciellt med sin tydliga grapefrukt doft/smak. Frågan är dock hur likartad den är med tanke på att det är närmare tre månader sedan jag testade Simcoen. Hur som helst var den en vansinnigt god och lättdrucken öl, kanske lite väl lättdrucken med tanke på styrkan, som jag utan problem skulle ha kunnat tänka mig ha hemma i min kyl.

Väl hemma så snackade jag lite med min bror och vi bestämde att våren 2010 ska vi till USA igen. Tanken på att göra det har funnits länge men nu jäklar ska det bli av! Planen är att åka till västkusten och besöka Stone Brewery, Port Brewing, Russian River, Green Flash, Ballast Point osv. Äntligen ska jag få chans att stilla min törst efter fräscha humlebomber, extra allt stouts och andra trevliga öl i största allmänhet. Vi har snackat om den här resan rätt länge och nu efter jag varit och tittat på Anders alla ”finöl” så fick jag ännu mer energi att ta tag i planeringen. Ibland tror jag det är bra med lite gammal hederlig svensk avundsjuka, hur ska man annars få arslet ur vagnen;-)

/Markus

Fat Cat på Ølbutikken

I lördags åkte jag och Tomas, en kompis från mörkaste Norrland, över till Köpenhamn för en dagsutflykt innefattande lite ölinköp, lite öldrickande och lite allmänt turistande.

Första stoppet var Ølbutikken och när vi kom dit strax efter lunch så var butiken drängfull med människor. Dagen till ära bjöds det på Fat Cat, en ny red ale av Bere Here, både från tapp och från flaska. Vi tyckte bägge att versionen på flaska kändes fräschare och med en tydligare doft av tropiska frukter. Fat Cat på tapp var god men kändes något mer återhållen och klenare på humlefronten, trodde först det hade något med att ölen serverades något kallare men det blev inte bättre när den värmdes upp. Hur som helst var det en väldigt trevlig öl som jag skulle kunna tänka mig att ha hemma som en ”vardagsöl”.

Att som svensk stå och dricka öl i en butik som säljer alkoholhaltiga drycker känns rätt främmande, man är ju van vid att bli styvmoderligt behandlad av staten när det gäller alkohol. På systembolaget finns som bekant inte en kyld dryck så långt ögat når, hemska tanke om någon skulle köpa en öl för att konsumera den på en gång. Risken finns ju att inmundigandet sker på allmän plats och hur skulle det se ut om människor ragglade omkring i fyllan lite hur som helst? Att bjuda på smakprov av öl, vin och sprit går stick i stäv mot Systembolagets uppdrag att minska konsumtionen och alkoholens skadeverkningar. Vilken tur då att de säljer fina öl såsom Arboga 10,2, Bjørnebryg Extra Stark, Carlsberg Elephant, Elk Brew X-Strong osv. som alla syftar till stora smakupplevelser med ett minimum av alkohol.

Efter Fat Cat provningen blev det lite inköp gjorda och ner i ryggsäcken slank några flaskor Big Red, Pannepot Reserva, Pannepot Grand Reserva, 2nd Anniversary Double IPA och Shark Attack.

Efter Ølbutikken gick vi till Brewpub där vi käkade lunch och drack PJ Harvey, en IPA av engelsk stil. Tomas åt en hamburgare som han hävdade var den bästa han ätit på många år. Oturligt nog kan jag inte konfirmera detta eftersom jag valde en sallad med en mindre god grillad kyckling. Ölen var däremot väldigt god och den kan jag rekommendera även om det inte är något för humleskallar direkt.

Med välfyllda magar travade vi till Barley Wine och spontanköpte ett par flaskor av Amagers Hr. Frederiksen och Fr. Frederiksen. Även här blev det provsmakning, vi blev bjuda på en ljus och en mörk påsköl som var rätt intetsägande, jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad ölen hette. Efter BW så gick vi tillbaka till stationen och satte oss på första bästa tåg hem mot Malmö.

Väl hemma så blev det återigen problem att övertyga min fru att det är bra att en femtedel av vår kyl är fylld av öl. Fick lite kommenterar om att det kanske vore bra om jag drack upp en del av det jag hade i kylen innan jag köpte mer. En åsikt så god som någon men det hjälper inte när jag a) inte har någon ölkällare här i Snapphaneland, b) inte har för avsikt att slänga några pengar på en ölkyl, c) inte har något annat lämpligt svalt förråd i vår lägenhet och d) inte har några intentioner att köpa mindre öl i framtiden.

Kvällen avrundades med att titta på dokumentären ”The American Brew”, som jag varmt kan rekommendera, och lite musiklyssnande och öldrickande. Med Porcupine Tree, Radiohead och Opeth som bakgrundsmusik så inmundiga vi en Beer Geek Brunch Weasel, en Beer Geek Breakfast och en Black Albert. Tre fantastiskt goda öl och tillsammans med trevligt sällskap och bra musik var det en otroligt lyckad dag. Väl i sängen somnade jag som ett barn med senaste numret av Classic Rock i näven. Inte helt planerat och det blev lite lätt komiskt när min fru väcker mig och jag börjar prata om likviditetsproblem, budgetar, falska fakturor och gud vet vad. Tog en liten stund innan min lätt rusiga hjärna begrepp att den inte drömde längre utan var vaken och pratade med en helt oförstående fru som tyckte att det fick vara slut på tramset för nu skulle hon sova.

/Markus

Amerikaner som gillar Belgien

Blev ruskigt ölsugen ikväll och hittade till min förvåning en Stone Vertical Epic 07.07.07 i kylen. Minns inte att jag hade någon kvar här hemma så det blev något av en glad överraskning. Är inte allt för ofta jag hittar öl som jag glömt bort att jag hade så det är bara att tacka och ta emot. (Blev en faslig massa jag efter varann här men det får jag bjuda på.)

Den första ölen i Vertical Epic serien från Stone Brewery släpptes 2002-02-02 och exakt ett år, en månad och en dag senare släpptes nästa öl. Tio år senare, dvs. 12 december 2012 är tanken att man ska ha möjlighet att göra en vertikalprovning på hela serien. Kul idé men som svensk är det lättare sagt än gjort eftersom 2007 års Vertical Epic är den första som kommer till Sverige. Vill man komplettera med lite äldre öl i serien så blir det att lägga ner en och annan slant, hittade en 2003 på Ebay för det facila priset av 75 USD.

Nåväl, hur är 2007 års öl då? Det är en ljus ale inspirerad av belgiska Saison och Tripel med ingefära, kardemumma och skal från grapefrukt, citron och apelsin. Jag är ingen expert på någon av ölstilarna men jag uppskattar verkligen Westmalle Tripel, som mer eller mindre är urfadern för stilen, och Ommegangs Hennepin.

Personligen är jag mycket svag för den här ölen och det jag tycker gör den så speciell jämfört med de flesta andra belgiska öl jag prövat är att den är väldigt fräsch, ingen damparfym, mögelost eller hästhage så långt flimmerhåren når, och att den är redigt besk utan någon större mängd humle. Beskan kommer från fruktskalen man använt i ölen och jag tycker det känns som att tugga på det vita, vad det nu kallas, som sitter mellan fruktskalet och köttet på en apelsin. Fräscht och bittert i en härlig kombination.

Är det något jag gillar med amerikanska bryggerier är det deras experimentvilja. Ibland blir det galet och ibland blir det lite väl mycket ”extra allt” över ölen men när de lyckas är det allt som oftast väldigt bra. I Vertical Epic 07.07.07:s fall tycker jag de gör en otroligt fräsch och frisk belgisk ljus ale och det är något som belgarna väldigt sällan själva gör. Det är inte något stiltypiskt men å andra sidan så tycker jag att det är mycket roligare med egna tolkningar än en kopia. Jag förstår att många saknar det lite sunkiga, mögliga, parfymerade osv. men jag tycker det är uppfriskande med en fräsch tripel/saison mellan varven. Det är inte bättre än de belgiska ölen men det är, i mina ögon i varjefall, minst lika bra.

/Markus

Crack the Skye

Har kommit över en promo med Mastodons nya skiva som jag sitter och lyssnar på just nu. Åter igen är det ett helsnurrigt koncept-album som jänkarna bjuder på och skivan handlar om en i princip helt förlamad pojke som gör en astralresa. Precis som Ikaros så kommer han för nära solen som bränner av den gyllene navelsträng som förankrar hans astralkropp. När det sker sugs pojken in i ett maskhål, ett begrepp inom relativitetsteorin som rent hypotetiskt skulle kunna göra tidsresor möjliga, och han hamnar i andevärlden. Andarna berättar att han inte är död och skickar honom till en rysk kult som bestämmer sig för att placera själen i mystikern Rasputins kropp. Låten ”The Tzar” behandlar mordet på Rasputin och hur de två själar som frigörs försvinner genom en spricka i himlen. ”Ghost of Karelia” beskriver hur Rasputin försöker hjälpa pojkens själ till hans kropp innan han dör. På vägen springer de på en nioarmad gud som dricker blod ur ett kranium, hungerspöken och fan och hans moster. Historien är inte helt enkel att hänga med i och ska jag vara helt ärlig så vet jag inte om jag lyckats lista ut allt ovanstående om jag inte läst lite intervjuer där bandmedlemmarna berättat grundkonceptet.

Mitt första intryck av skivan är att det låter mer rockigt och mer atmosfäriskt än förut. Det är fortfarande bitvis väldigt meckigt och komplext men det känns ändå som snäppet mer lättillgängligt än tidigare skivor. Mycket beror nog på att det i princip bara är ren sång på skivan och att produktionen känns mer luftig och välproducerad än tidigare skivor. Crack the Skye känns som en naturlig fortsättning på Blood Mountain och frågan är om det inte är bandet bästa skiva hittills. Ett är då säkert, det låter väldigt eget, vilket är ett stort plus i min värld, och om jag ska dra några paralleller till andra band så kommer jag att tänka på Neurosis, Isis, King Crimson, Melvins och Mars Volta. Det är progressivt och experimentellt utan att bli jönsigt som Dream Theather, det är hårt utan att låta som Morbid Angel och det är rockigt utan att vara Foo Fighters. Svinbra helt enkelt och ett givet köp så fort skivan släpps.

Favoritlåtar: Divinations, The Czar och Crack the Skye.

Passande öl: Old Rasputin och/eller Behemoth (Bra monsterband ska avnjutas med bra monsteröl.)

/Markus

Jag har lovat att inte köpa någon av Rouges groteskt dyra XS öl

Inhandlade några förra året och tyckte ölen var väldigt bra men inte speciellt prisvärd. Tycker det finns en uppsjö schyssta amerikanska Imperial Stouts och DIPA:s att välja på till ett mycket mer plånboksvänligt pris. Rouge har genom åren fått en hel del skäll för att de generellt sett är dyra och när de slutade producera Imperial Stouten i vanliga glasflaskor var det en hel del konsumenter som blev riktigt sura. Literpriset gick upp med ca 10-15%, om jag minns rätt, och man behöver ju inte vara Einstein för att förstå att det hade noll och inget med ölen att göra. Jag tycker personligen det är rätt sniket att ta ut mer pengar för en vara bara för att man byter förpackning och det är irriterar att man inte kan välja bort de stora, klumpiga och fullständigt onödiga porslinsflaskorna.

Hur som helst hade jag bestämt mig, inga fler Rogue XS. Sagt och gjort, i måndags köpte jag några Mars Contreras Especial och ett par Oppigårds Spring Ale och vandrade nöjd ut från Systembolaget. Jag noterade att det fanns XS flaskor framställda men inte mer, kände inget behov av att köpa någon och det kändes rätt skönt. De gnidiga jänkarna skulle inte få en krona av mig den här gången.

När jag satt och surfade igår så hamnade jag på Casa Beer Blog och läste inlägget om förvirringen kring vilken årgång av Imperial Stouten som såldes. Enligt Systembolagets hemsida ska det var 2008:or men uppenbarligen hade flera personer fått 2006:or med sig hem. Som ett brev på posten fångades mitt intresse och mitt löfte om att inte köpa några flaskor var som bortblåst. Om nu alla rykten stämde så var det ju 2006:or som såldes på Systembolaget, dvs. årgångsöl, jippie!

Cyklade förbi Hansakompaniet på vägen hem idag och då slank två stycken Rouge Imperial XS ned i korgen trots de tunga jippoflaskor och det höga priset. Nu när det var lagrad öl så kändes det som poetisk rättvisa; jag får köpa en 2006:a till samma pris som en 2008:a och ”lurar” Rogue på det eventuella påslag de skulle kunna tänkas ta ut. Tänk vad bra man kan vara på att hitta på svepskäl för att köpa öl;-)

/Markus

Ps. Tomflaskorna, vad sjutton gör man med dem om man inte brygger öl, kokar saft eller dylikt? Måste de till återvinningscentral eller kan man slänga dem med resten av hushållssoporna? Porslin är mig veterligen inte möjligt att återvinna men det innebär väl inte per automatik att man kan slänga det hur som helst.