Ve och fasa, mögel i ölkällaren!

Det finns sina fördelar med att ha tillgång till en jordkällare och, så här i efterhand, har jag upptäckt att det finns en hel del nackdelar. Som jag tidigare nämnt är temperaturen i källaren inte optimal på något vis, det ligger mellan +-0 grader till +10/12 grader. Under vintern är källaren i det närmaste en kryotank och trots att jag inte tror att det påverkar öllagringen negativt så kan man konstatera att ett år i vår källare kanske motsvarar ca ett halvår i en perfekt tempererad källare, vid noll grader så händer ju i princip inte ett skit med ölen. Ett annat problem som uppenbarat sig den senaste tiden är fukt och mögel. Här nedan följer en redogörelse över hur jag upptäckte och, förhoppningsvis åtgärdade problemet:

Hade efter många dagars velande äntligen fått tummen ur arslet och införskaffat en märkpenna, som enligt etiketten skulle fästa på glas. Som ringaren i Notre Dame stod jag hukad i jordkällaren (tyvärr är takhöjden på föga imponerande 128 cm) och skrev dit årtal på flaskorna. Tog nog ca en timme innan jag var klar och till min fasa upptäckte jag att:
a) Silverfärgen inte alls fäste på glaset men desto bättre på mina kläder.
b) Det var extremt fuktigt i källaren och flaskorna var täckta av vattendroppar och kondens. Anledningen till detta visade sig vara att ingen kommit ihåg att öppna upp ventilationshålen som vi täppt till under vintern.
c) Jag hittade stora vita mögelfläckar på ett flertal flaskor och, av någon anledning, verkade Old Ruffian och Black Chocolate Stout vara mest attraktivt.

Jaha, vad sjutton gör man? Snabbt som ögat öppnade jag upp ventilationen och köpte en torrboll för att försöka få ner luftfuktigheten i källaren. Jag har inget intresse av att låta kapsylerna rosta upp på våra öl. Mina kläder gick att rädda med hjälp av galltvål och mögelangreppet blev det att googla på för att försöka komma fram till hur man bäst åtgärdade det.


Möglad Old Ruffian från 2007

Min slutsats blev rätt snabbt att det var tal om vitmögel, i sig inget livshotande eller direkt farligt för människor eller öl men det är ju inte bra att ha i huset. Så vitt jag förstod det kan det också utvecklas svartmögel och annat otrevligt i samma miljöer så det var lika bra att ta tjuren i hornen.


Mögelsanering med hjälp av den senaste tekniken

Steg ett blev att rädda ölen från mögel. Jag bar upp alla flaskor, ställde dem i duschen och skrubbade dem rena med såpa och vatten. Tidsoptimist som jag är så räknade jag med att fixa det på ett par timmar, i verkligheten så tog det nog närmare 6 timmar.


Torkrummet

När det var klart så var ju frågan vad rackaren jag skulle göra åt jordkällaren? Torrbollen visade sig inte ge någon större effekt och när jag inspekterade väggarna, taket och de trälårar som stod där nere så kunde jag se stora områden där det växte vitmögel. Efter lite diskussion med brorsan så beslutade jag att ta i med hårdhandskarna och rensa ur all skit från hela källaren. Beväpnad med kofot, yxa och en lampa så började jag på att bryta loss plank, röja bort allehanda bråte såsom plastpåsar, ölkartonger, avloppsrör och gud vet vad. När jag rev potatislåren som vi förvarade ölen i så kunde jag kort konstatera att den som byggde den någon gång på 50-60 talet (vilda gissningar från min sida) hade inte tänkt längre än näsan räckte. Det fanns i princip inget utrymme alls mellan träet och de fuktiga cement/betongväggarna och det hade varit en perfekt grogrund för möglet. Stora delar av träet hade övergått till att bli balsaträ; bara man så mycket som tittade på det så ramlade det sönder. Golvplankorna hade till stora delar förmultnat och träet hade på vissa ställen brutits ner och blivit jord. Jag fick helt enkelt hämta en spade och skotta bort träet.


Bild före rivning

Efter en massa rivande och bärande hade jag så äntligen tömt källaren och sista slutarbetet var kvar. Jag röjde bort all spindelväv, damm och annan skit som har ackumulerat under de senaste 100 åren eller vad det nu kan ha varit sedan någon städade ur källaren. Skrubbade av de mögelangripna partierna med såpa och kunde konstatera att angreppet nog var lite mindre än jag trodde, det mesta möglet satt på trämaterialet jag slängt ut. Min förhoppning är att min städning ska räcka men vi får väl se. luftfuktigheten har på några dagar gått ner rejält och det känns bra; vore mindre kul om kapsylerna rostar sönder.


Efter rivningsarbetet


Nere i källaren


Enda vägen ut

Planen är nu att brorsan får köpa in nytt grus och lägga på golvet för att täcka över jorden jag grävt fram. Sen ska vi köpa in galvade plåthyllor alt. bygga egna på tre väggar för att slippa ha ölen stående på golvet. Efter det är det bara att ställa ner ölen igen och hålla tummarna, jippie!

/Markus

Usch, fy och bläh!

Tummen ner för Duelunds "Knark Imperial Stout V". Ölet doftar inte speciellt mycket, lite kaffe, lite choklad och en gnutta akvarellfärg!? Väl i munnen smakar det ungefär som det doftade, dvs. inte så mycket. Som avslutning får man dock en bonus; en hiskelig mängd sötslisk som i princip raderar alla andra smaker. Det är tyvärr inte tal om någon komplex maltig sötma utan det är bara sött som raffinerat socker. Lätt chockad inser jag att a) Duelunds har lyckats med manövern att dölja den härliga smaken av rostad malt eller b) kör uteslutande med karamellfärg för att få vätskan svart.

Till råga på allt är ölen ungefär lika fyllig som Slottskällans Imperial Stout. Vän av ordning frågar följaktligen:

”Varför i hela helsefyr gör man en kraftig öl på 14 vol % om den inte levererar en kraftigare smakupplevelse?”

Enda pluspoänget jag kan ge ölen är att den inte är spritig vilket i sig är en prestation med tanke på hur stark ölen är. Tyvärr räddar det inte smakupplevelsen något och jag ger tummen ner. Ett riktigt surt smultron av fem möjliga är mitt betyg.

Knark är ingenting för mig och hade jag haft några fler flaskor kvar hade jag gladeligen skänkt bort dem.

/Markus

Visst är den svenska sommaren underbar?

Bröderna Lindström med familj står ute (+18 grader och duggregn) och väntar på att glöden ska bli perfekt för att grilla abborre.

I glaset:
Stone Russian Imperial Stout
Jäklar i ögat vad bra den har blivit med lite kryolagring; rundare, fylligare, inte en uns alkoholsmak, mycket anis/lakritstoner och med en tydlig sädeskaraktär. (Ja, ja... ni vet vad jag menar så kom inte med några snuskiga skämt;-)

Smaskens helt enkelt!

/Markus

Farväl Dev

2007 gjorde jag mitt första ölbyte via BeerAdvocate och det kom till mest av en slump. Jag skrev ett inlägg på forumet med en allmän fråga kring hur man skulle få tag på amerikansk öl i Sverige. Ganska snart trillade det in ett mail från en kille vid namn Dev som erbjöd sig att byta öl med mig. Utan att ha en susning om hur det funkade så tänkte jag att det kunde vara värt ett försök. Eftersom jag var bosatt i Umeå vid den tiden så var det inte helt enkelt att få tag på schyssta öl och tyvärr för Dev var det även rätt skralt med vettiga bytesobjekt, Dev fick nöja sig med lite Jämtlands Heaven, Nils Oscars Imperial Stout och Barley Wine samt Slottskällan Imperial Stout. I utbyte fick jag ett sexpack Stone Ruination som vid denna tidpunkt var en av mina favoritöl.

Förutom en massa mail så gick allt smärtfritt; vi slapp glaskross, försvunna paket och ingen blev lurad. Lite pinsamt var det dock när jag öppnade min låda och upptäckte att jag fått ett par extra bonusöl: en Dog Fish Head 120 min IPA och en Brooklyn Black Chocolate Stout, utan att själv ha skickat något. Nåväl, Dev verkade på det stora hela nöjd med bytet och jag lovade dyrt och heligt att fixa lite extra godsaker vid ett eventuellt framtida byte.

I slutet av januari 2008 flyttade jag och min familj till Malmö och med närheten till Köpenhamn så hade jag äntligen tillgång till lite vettig bytesammunition. Jag visste att Dev gillade Mikkeller och med det i åtanke så skickade jag en förfrågan om ett nytt byte. Ganska snart vart vi igång igen och allt flöt på bra, möjligen tyckte jag att min amerikanske vän ändrade bytesobjekt ett par gånger för mycket för min smak och han uppträdde lite allmänt förvirrat men på det stora hela funkade det bra. Precis när jag trodde att allt var klart så får jag ett mail från Dev att han inte kunde genomföra bytet för att han var sjuk. Självklart blev jag lite fundersam över vilken sjukdom det var tal om men det kändes lite oförskämt att fråga så jag valde istället att skicka en lyckönskning om ett snabbt tillfrisknande. Ölen jag hunnit köpa lovade jag att spara men min vana trogen så lyckades de inte överleva mer än ett par månader i kylen. Som tur var så var det inget jätteexklusivt jag köpt in så jag hade inte allt för dåligt samvete.

Någon gång i slutet av december 2008 mailade Dev mig och bad om ursäkt för att han drog sig ur förra bytet, han hade legat inne för strålbehandling av cancer och hade varit helt slutkörd. Jag frågade honom om han var bra nu och fick ett, så här i efterhand, något glidande svar där han skrev att det värsta var över eller något liknande. Blev förstås glad för detta och eftersom Dev inte verkade vara så värst intresserad att diskutera frågan något mer så antog jag att allt var ok. Hur som haver så beslutade vi att fixa ett nytt byte:
Är man ölnörd så är man

Gick inte mer än ett par månader innan jag fick ett mail från Dev där han sa att han skulle på Dark Lord Day 2009 och kunde fixa några flaskor Dark Lord åt mig. Snabbare än blixten styrde vi upp ett byte till:
Ölbytardax igen
Lite nya roliga öl

16:e juni mailade jag och frågade om han hunnit testa någon flaska Blåbär än och fick svaret att han varit lite sjuk och inte haft möjlighet att pröva ännu. Han intygade dock att han var väldigt spänd och skulle höra av sig så fort han fått möjlighet att dricka ett glas. Efter det hörde jag inte av honom något mer och jag såg att han var rätt inaktiv på BA. Hade en svag aning om att allt inte stod rätt till men jag valde att inte undersöka det något närmare.

20:e juli fick jag ett meddelande av Anders and Ale att Buckeyesox (Devs namn på BeerAdvocate). Det visade sig att hans fru Candice hade mailat och meddelat BeerAdvocate att Dev avlidit endast 31 år gammal.

Jag kan inte påstå att jag kände Dev speciellt väl men det känns ändå sorgligt att förlora någon man känner. Vi brukade hålla kontakten via mail och tipsa varandra om nya öl, schysst musik och planerade lite framtida byten. Så här i efterhand finns massa saker man ångrar att man inte sagt och jag känner mig rätt blåögd som inte fattade hur allvarligt sjuk han faktiskt var. Å andra sidan så visade han aldrig något större intresse av att diskutera sin sjukdom och det måste man acceptera. Dev kändes som en väldigt positiv människa och min hobbyanalys av det hela är att han inte gillade att diskutera sin cancer för han trodde in i det längsta att han skulle kunna bli frisk. Genom att tänka positivt och planera för framtiden så gjorde han förhoppningsvis sin vardag mer uthärdlig.

Det här är utan tvekan något av det jobbigaste jag någonsin har skrivit och jag har funderat en hel del på om det var lämpligt att lägga upp på bloggen. Hade jag skrivit en dagbok hade jag nog valt att skriva det där men nu får det bli så här.

Vila i frid Dev Padamadan

/Markus

Ps. Om jag ska avsluta med en lite roliga anekdot så kan jag nämna att jag i närmare ett år trodde att Dev var en indian med fjäderskrud, tomahawk och mustang. Tyckte väl någon gång att Padamadan inte var helt klockrent efternamn men vad vet jag om Sioux namn eller dylikt? Tog mig lite tid innan jag fick se en bild på honom och förstod att "Indian" på engelska inte per automatik betyder "American Indian". Ibland är man bra mycket dummare än vad man ser ut och helt plötsligt hade min ölindian blivit en ölindier;-)

Ölprovning på jobbet

Efter många om och lyckades jag få tummen ur arslet och anordna en ölprovning på jobbet. Tog mig flera månader att planera vilka öl vi skulle testa och efter mycket vånda kom jag fram till följande laguppställning:

Nils Oscar ”God Lager”
Oppigårds ”Summer Ale”
Klein Brouwerij De Glazen Toren ”Saison d'Erpe-Mere”
Heller Trum ” Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen”
Mikkeller ”Simcoe Single Hop”
Oud Beersel ”Oude Geuze Vieille”
Brouwerij Duvel Moortgat "Maredsous 8”
Brooklyn Brewerys ”Black Chocolate Stout”

Det kändes som om det blev en rätt schysst kombination av öl, några lättare, några tyngre, några lager, några ale och så en spontanjäst rackare. Hade föredragit något mer bitigt från exempelvis Cantillon men utbudet var rätt klent på Systembolaget så jag fick nöja mig med några Oude Geuze Vieille”, inte jättespännande men helt okej öl.

Som tilltugg så blev det lite blandat smått och gott:
Opastöriserad Brie, Saint Agur, rökt ost, Västerbottensost och en hårdost jag för tillfället har tappat namnet på
Knäckebröd samt ljust lantbröd
Mörk choklad
Hembakad chokladkaka med en jäkla massa kakao och mörk choklad

Hade först tänkt att styra upp det hela med små provtallrikar där jag märkt upp vilken öl som passade ihop med vilket tilltugg men det blev omständligt plus att jag, om jag ska vara helt ärlig, har en del luckor i mitt öl/tilltuggskännande så jag skippade den idén. Istället gjorde jag några rekommendationer i början av kvällen såsom:


Västerbottensost, smakens!

Summer Ale – Västerbottensost och knäckebröd
Black Chocolate Stout - choklad/kladdkaka
Saison d’Erpe-Mere - Brie och lantbröd
Schlenkerla - Rökt ost

I övrigt fick mina kollegor kombinera hur de ville och jag misstänker att det fanns vissa som inte var helt lysande men smaken är ju som tur är mer eller mindre subjektiv. I min ungdom hade jag en kamrat som gillade gröt och ketchup, inte min kopp te men han var nöjd när han käkade det så varför ska jag gnälla? Min enda rekommendation var att pröva några klunkar öl innan eventuellt tilltugg.

Min tanke var att hålla en kort genomgång av ölets historia, olika ölstilar och ölbryggning. För att inte riskera att någon somnade under genomgången, det var ju trots fredag eftermiddag som hela evenemanget skulle gå av stapeln, så tänkte jag hålla mig till max tio minuter. Min vana trogen så tappade jag alla koncept efter några dagars arbete med min PowerPoint-presentation; med över 60 bilder så var det närmare en timme jag skulle behöva hålla på. Sagt och gjort, det blev att kapa rätt friskt och kompromissa lite; om jag bjöd på första ölen på en gång kändes det helt legitimt att prata tio minuter längre. Sagt och gjort, efter ett provgenomgång med min kära fru så klockade min presentation in på ca 20 minuter och då fick det vara nog.

På det stora hela tyckte jag kvällen flöt på rätt bra, fanns en del distraktionsmoment (fotboll någon?) och jag kände mig inte helt bekväm i rollen som ”föreläsare” men det funkade överlag rätt bra. Det roliga var att i princip alla öl uppskattades, med undantag från Schlenkerla men det var ju inte någon högoddsare. ”Doftar som kassler”, ”Är det här öl eller vad?” och liknande kommentarer hördes i rummet och så, till min förvåning, var det en del som inte uppskattade kombinationen rökig öl och rökt ost. ”De tar ut varandra så det blir nästan ingen röksmak kvar” För egen del kan jag förstå reaktionen men det är nog det som gör att jag älskar den kombinationen, osten och ölen blir till ett. Men det är klart, mer rökigt blir det ju inte men jag tycker att det blir en trevlig samklang; mer Vivaldi än Captain Beefheart så att säga;-)


Captain Beefheart and His Magic Band 1969

Nåväl, det är inte helt omöjligt att man gör något liknande i framtiden och den här gången ska jag finslipa presentationen något. Min chef tyckte det var rätt kul att få reda på att en ”…apa är mindre besk än en dubbel india pale ale”.) Ahem… även den bästa kan snurra bort sig i förkortningsdjungeln.

/Markus


Ja, bilden är "stulen"

Ps. Sitter och smuttar på en ”Mephistopheles´ Stout” från Avery och den var mycket bättre än jag förväntade mig, spritig är den men otroligt nog inte direkt störande. I varjefall inte med tanke på att den är på 16%. Känns som om det är att svära i kyrkan men jag föredrar nog Mephistopheles framför Nögnes Ö:s Dark Horizone Second Edition. DH var mycket mer spritig och kändes i största allmänhet mer obalanserad. Är dock spänd att få testa den igen om ett par år för det känns som om den har goda lagringspotential. Som sagt, smaken är som baken.