Livet är kort, öl är gott och brorsan är i stan!

För att utnyttja tiden till max under de dagar Johan är i Malmö så har vi valt att köra flera mindre provningar på varandra. Torsdagen tillbringades hos Anders, mer info här, och i fredags höll vi till hemma hos mig med ytterligare ett gäng intressanta öl:

Först ut blev Stones Sublimely Self-Rightous, en amerikansk strong ale enligt många men jag tycker nog att det är en mörk IPA/DIPA men varför tjafsa om så triviala saker som stil? Nåja, ölet i sig gav både mig, brorsan och Anders lite bryderier. En svart öl som doftade tallig, gräsig och alldeles underbar humle är inget man springer på dagligdags och det känns som om hjärnan får lite frispel. Inget stämmer, ölet är mörkt och ska ju för sjutton dofta malt, choklad, kaffe eller liknande. Finns lite rostade toner men den superfräscha humlen dolde det mesta i maltväg. Väldigt gott, väldigt fräscht och i sann Stone anda väldigt bra.

Kvällens andra öl blev Founders Double Trouble, en Imperial IPA på nätta 83 IBU. Ölet doftade inte speciellt mycket, den mesta av aromhumlen hade dött ut och det var ju ett rätt trist första intryck. Ölen i sig kändes lätt enkelspårig och inte speciellt komplex. Lite karamellig maltsötma kunde man hitta men mest var det grenigt, kärvt och med en hel del tallbar/enbär smak från humlen. Till skillnad från Sublimely Self-Rightous kändes ölen rätt endimensionell och inte speciellt spännande, utan fräsch humle fanns det inte så där jättemycket kvar i smakväg. Den levererade som man förväntar sig av en kraftig IPA men utan någon större finess. En stabil öl som säkert hade levt upp lite om den var snäppet fräschare.

Tredje ölen blev Hé Brew, en RIPA vilket är en dubbel råg IPA så långt jag förstått det. Väl i glaset doftade ölet sött, maltigt och kokt brocolli, dvs. inte speciellt inbjudande och inte direkt vad man förväntar sig av en IPA. (Mental anteckning till mig själv: köp aldrig någonsin IPA:er där det inte tydligt framgår ett tappnings- och/eller bryggningsdatum.) Första initiala smaken kändes rätt avig och märklig, mycket söt maltsmak som drog åt kakdegshållet och med en eftersmak där en bränd ton, påminde mig lite bränd pepparkaka, blandades med en kraftig efterbeska. Vi var initialt rätt besvikna och tyckte att ölen var lite spretig och att smakerna inte limmade ihop så bra. Jag hade svårt att komma över den brända smaken men efter några klunkar så började det träda fram en intressant öl som påminde lite om en amerikansk barley wine. Gott men knappast vad bryggeriet tänkte sig när de tappade ölen på flaska. Ska nog se om jag kommer över en bättre flaska av Hé Brew någon gång i framtiden.

Bitter Chocolate Oatmeal Stout, även den från Stone, blev kvällens fjärde öl. Har läst en del om att vissa har tyckt att den varit lite väl bitter och spritig men jag hittade inga sådana ”defekter” i den här ölen. Den påminde rätt mycket om den Stones ordinarie Imperial Stout men med mycket tydligare chokladdoft och smak. Ska jag vara helt ärlig hade jag inte tyckt det gjort något om chokladen varit ännu mer framträdande men det känns som en radanmärkning. Det är en mycket bra stout som jag varmt kan rekommendera om någon lyckas hitta den. Smaskens.

Som kronan på verket blev den en Dark Lord från 2009, ölen släpptes den 25:e april i år så flaskan kom mer eller mindre rykande fräsch från Three Floyds. Har väl ingen större betydelse när man har med en Imperial Stout att göra men det kändes ändå kul att få testa detta års version smakar.

När vaxet var bortplockat, kapsylen avmonterad och ölet upphällt i våra glas var det dags att dofta på den asfaltsliknande vätskan. Genast så kände jag att ölet var mindre sött och klibbig och att jag inte kände av tonen av körsbär lika tydligt som jag gjorde i 2008:an. Den yngre Dark Lorden var betydligt mer kärv och rostad i doften. Första klunken gav mig konfirmation på att min näsa fortfarande fungerar som den ska, det var fortfarande en söt Imperial Stout men inte alls lika söt och klibbig som 2008. Istället för att likt sirap kleta ner hela munnen så framträde mer rostad malt, kol, anis/lakrits i smaken.. Detta års Dark Lord kändes mer balanserad än 2008:an och den slank ner nästan oroväckande lätt. En av anledningarna till detta tror jag beror på att ölet var lättare i kroppen och inte alls hade samma kletiga känsla som förra årets. 2008 kändes nästan lika tjock som nyponsoppa och frågan är om inte det berodde på de obscena mängde av proteinfällningar, jäst och annat skumt som var i botten på den flaskan. (Se bild på bottensatsen här.)

Efter Dark Lord kändes det som om ingen annan öl kunde komma till sin rätt så vi bestämde oss för att avrunda kvällen. Lördagen skulle bjuda på en Behemothprovning utan dess like så det var bäst att krypa i kojs och ladda batterierna.

/Markus