Öl i Poznan, del 1.
11 timmar sedan
lördag 26 september 2009
onsdag 23 september 2009
Den som väntar på något gott väntar alltid för länge
Så var det äntligen dags för mig att avsluta min evighetslånga ”reportageserie”, bättre sent än aldrig får man väl lov att säga. Här kommer så den sista delen av "Middag med Garrett Oliver", dvs. del fyra i serien, och som ni alla vet, uppföljare blir i princip aldrig lika bra som originalet.
Några slutliga reflektioner:
-Är fortfarande lite osäker på i vilket syfte Carlsberg Sverige anordnade middagen. Försökte fiska lite efter skälet under kvällen men det enda svaret jag fick var att de ville testa något nytt. Gissningsvis så såg Carlsberg Sverige själva arrangemanget som marknadsföring för Brooklyn Brewery, dess produkter och slutligen sig själva som importörer. Uppenbarligen har det funkat rätt bra för än så länge har de fått en hel uppsjö med blogginlägg. Lite roligt att det, så vitt jag vet, inte skrivits något om arrangemanget i vare sig DN eller Aftonbladet.
-Garrett Oliver hade inte tidigare haft möjlighet att testa den här sortens informella ölmiddagar och han verkade genuint glad att få göra det. För egen del kändes det extra kul att få vara med på ett sådant ”pilotprojekt”.
-Min egen ”insats” på middagen var väl sådär, kändes rätt obekvämt att sitta och försöka föra någon form av diskussion på engelska med ett gäng mer eller mindre vilt främmande människor. Så här i efterhand så hade man nog, ahem, kunnat vässa sina frågor/diskussionsämnen en hel del. Kändes som om rätt mycket av de frågor jag hade var saker som Garrett svarat på hundratals gånger och, förståeligt nog, så var han inte jätte entusiastisk i alla lägen. Känner även att man kunde försökt kommentera och fråga mer kring varje ämne, nu blev det väldigt mycket envägskommunikation; någon ställde en fråga som Garrett Oliver svarade på och sedan blev det inte mycket diskussion.
-Personliga höjdpunkter under middagen:
a) Jag blev indirekt kallad ”beer nerd”. Att detta gjordes i en något nedlåtande ton gjorde det hela ännu roligare för i min värld är alla människor nördar på ett eller annat vis. (Trots att vissa personer hävdar motsatsen;-)
b) En person sitter under middagen och ondgör sig över hur fånigt det är att lagring: ”Vem vill få portvinstoner i sin öl?” och proklamerar att all öl är bättre färsk för att ca 20 minuter senare sitta och stöna och stånka över hur god förra årets Brooklyn Black Chocolate Stout var. Blev ännu roligare när samme person säger till Garret Oliver ”This beer is fresh, this beer is really fresh!” för att i nästa stund få svaret ”No, it is cellared”. I min värld är detta humor på hög nivå.
c) Samme person sluggar vilt och proklamerar att i princip all amerikansk öl är för humlig och obalanserad. Generalisering någon?
d) Till ovanståendes försvar, eller vad man nu vill kalla det, så bjöd denne person på en rolig kommentar i stil med: ”Carlsberg brygger ju en massa skräpöl som man tagit fram genom paneltester och dessa samarbetar Brooklyn Brewery med, hur kan det komma sig?”. Garrett gled smidigt undan att svara på den frågan.
e) Maten var grymt god trots att det emellanåt tog lite lång tid mellan rätterna.
f) Garrett Oliver gillade inte Mikkellers öl och det förklarade varför han såg uppriktigt chockad ut när jag lyckades snurra ihop min presentation, tacka fan för att han blev uppgiven när han trodde jag bytt bort en Black Ops mot lite dansk ”fulöl”.
g) Blev uppriktigt förvånad över hur goda vissa öl blev i kombination med maten. Det är en värld man borde utforska lite mer men det är klart, det vore ju en fördel om man var någorlunda duktig på att laga mat. Fiskpinnar och porter, pasta med ost och ketchup och lambic... nja.
Hm… är säker något jag har glömt men då får det vara.
Får passa på att tacka Carlsberg Sverige, Garrett Oliver och alla andra deltagare för ett kanonbra arrangemang och trevligt sällskap.
/Markus
Några slutliga reflektioner:
-Är fortfarande lite osäker på i vilket syfte Carlsberg Sverige anordnade middagen. Försökte fiska lite efter skälet under kvällen men det enda svaret jag fick var att de ville testa något nytt. Gissningsvis så såg Carlsberg Sverige själva arrangemanget som marknadsföring för Brooklyn Brewery, dess produkter och slutligen sig själva som importörer. Uppenbarligen har det funkat rätt bra för än så länge har de fått en hel uppsjö med blogginlägg. Lite roligt att det, så vitt jag vet, inte skrivits något om arrangemanget i vare sig DN eller Aftonbladet.
-Garrett Oliver hade inte tidigare haft möjlighet att testa den här sortens informella ölmiddagar och han verkade genuint glad att få göra det. För egen del kändes det extra kul att få vara med på ett sådant ”pilotprojekt”.
-Min egen ”insats” på middagen var väl sådär, kändes rätt obekvämt att sitta och försöka föra någon form av diskussion på engelska med ett gäng mer eller mindre vilt främmande människor. Så här i efterhand så hade man nog, ahem, kunnat vässa sina frågor/diskussionsämnen en hel del. Kändes som om rätt mycket av de frågor jag hade var saker som Garrett svarat på hundratals gånger och, förståeligt nog, så var han inte jätte entusiastisk i alla lägen. Känner även att man kunde försökt kommentera och fråga mer kring varje ämne, nu blev det väldigt mycket envägskommunikation; någon ställde en fråga som Garrett Oliver svarade på och sedan blev det inte mycket diskussion.
-Personliga höjdpunkter under middagen:
a) Jag blev indirekt kallad ”beer nerd”. Att detta gjordes i en något nedlåtande ton gjorde det hela ännu roligare för i min värld är alla människor nördar på ett eller annat vis. (Trots att vissa personer hävdar motsatsen;-)
b) En person sitter under middagen och ondgör sig över hur fånigt det är att lagring: ”Vem vill få portvinstoner i sin öl?” och proklamerar att all öl är bättre färsk för att ca 20 minuter senare sitta och stöna och stånka över hur god förra årets Brooklyn Black Chocolate Stout var. Blev ännu roligare när samme person säger till Garret Oliver ”This beer is fresh, this beer is really fresh!” för att i nästa stund få svaret ”No, it is cellared”. I min värld är detta humor på hög nivå.
c) Samme person sluggar vilt och proklamerar att i princip all amerikansk öl är för humlig och obalanserad. Generalisering någon?
d) Till ovanståendes försvar, eller vad man nu vill kalla det, så bjöd denne person på en rolig kommentar i stil med: ”Carlsberg brygger ju en massa skräpöl som man tagit fram genom paneltester och dessa samarbetar Brooklyn Brewery med, hur kan det komma sig?”. Garrett gled smidigt undan att svara på den frågan.
e) Maten var grymt god trots att det emellanåt tog lite lång tid mellan rätterna.
f) Garrett Oliver gillade inte Mikkellers öl och det förklarade varför han såg uppriktigt chockad ut när jag lyckades snurra ihop min presentation, tacka fan för att han blev uppgiven när han trodde jag bytt bort en Black Ops mot lite dansk ”fulöl”.
g) Blev uppriktigt förvånad över hur goda vissa öl blev i kombination med maten. Det är en värld man borde utforska lite mer men det är klart, det vore ju en fördel om man var någorlunda duktig på att laga mat. Fiskpinnar och porter, pasta med ost och ketchup och lambic... nja.
Hm… är säker något jag har glömt men då får det vara.
Får passa på att tacka Carlsberg Sverige, Garrett Oliver och alla andra deltagare för ett kanonbra arrangemang och trevligt sällskap.
/Markus
Sugen på en bananöl?
Då tycker jag du ska pröva Jules de Bananes från bryggeriet De Ryck.
"An exotic beer that you must have on a hot beach party! Its white banana colour makes this fruit beer an outsider among the fruit beers."
Vad kan man då tänka sig att denna fantastiska öl är bryggd på för något?
"Water, barley malt, hops, sugar, natural banana flavour, sweeteners, milkbase, yeast"
Vattnas det i munnen på dig när du läser det här så är mitt tips att uppsöka en psykiatriker fortare än blixten. Jules de Bananes är en av de äckligaste öl jag prövat i hel mitt liv och det är i mina ögon, otroligt nog, ett par snäpp värre än Cave Creek Chili Beer. Ölen doftar artificiell banan blandat med kemiska bitoner (aceton, tvättsprit, smörsyra… you name it). Smaken var mer av samma vara och, som pricken över I:et, så kändes det som om man drack en 50% sockerlösning, bläh! Hur De Ryck kan tro att någon vill dricka det här slisket en varm sommardag är för mig helt obegripligt.
Finns i princip bara två positiva saker att säga om ölen:
-Precis som en riktig kalkonfilm så kommer jag aldrig glömma denna öl, på gott och ont.
-Det är en smakkalibrering utan dess like; öl som man tidigare tyckte var rätt dåliga blir helt plötsligt fantastiska bryggder.
/Markus
"An exotic beer that you must have on a hot beach party! Its white banana colour makes this fruit beer an outsider among the fruit beers."
Vad kan man då tänka sig att denna fantastiska öl är bryggd på för något?
"Water, barley malt, hops, sugar, natural banana flavour, sweeteners, milkbase, yeast"
Vattnas det i munnen på dig när du läser det här så är mitt tips att uppsöka en psykiatriker fortare än blixten. Jules de Bananes är en av de äckligaste öl jag prövat i hel mitt liv och det är i mina ögon, otroligt nog, ett par snäpp värre än Cave Creek Chili Beer. Ölen doftar artificiell banan blandat med kemiska bitoner (aceton, tvättsprit, smörsyra… you name it). Smaken var mer av samma vara och, som pricken över I:et, så kändes det som om man drack en 50% sockerlösning, bläh! Hur De Ryck kan tro att någon vill dricka det här slisket en varm sommardag är för mig helt obegripligt.
Finns i princip bara två positiva saker att säga om ölen:
-Precis som en riktig kalkonfilm så kommer jag aldrig glömma denna öl, på gott och ont.
-Det är en smakkalibrering utan dess like; öl som man tidigare tyckte var rätt dåliga blir helt plötsligt fantastiska bryggder.
/Markus
fredag 11 september 2009
Moloken – kanske Sveriges just nu bästa band
Our Astral Circle - 2009
Var ett bra tag sedan jag skrev något om musik så nu är det hög tid att jag gör det. Vad passar bättre än att tipsa om ett relativt nytt band från mörkaste norrland med det passande namnet Moloken. Bandet bildades någon gång 2007 och de släppte sin första EP ”WE ALL FACE THE DARK ALONE” 2008. Var inte så jätteförtjust i deras första släpp. Materialet lät lovande men sången var på tok för klen och ljudet på skivan var inte mycket att hänga i julgranen; burkigt och utan kraft.
Fick höra lite demoversioner av några låtar till deras nya skiva och tyckte det lät redigt mycket bättre, trots hafsig produktion och, flämt, ostämd/ointonerad gitarr. (Lova bättring annars kommer jag och jagar er med min strobostomp;-) Inte fantastiskt bra denna gång heller men ett stort kliv framåt och det gav en fingervisning om att något riktigt bra var på gång.
Nu har äntligen Molokens första fullängdare kommit och jag är helt golvad! Det här är nog det bästa svenska skivsläppet för året, i varjefall inom doom/hardcore/metal genren. Musikaliskt låter det som en blandning av Isis, King Crimson, Neurosis, Burst och en liten nypa Meshuggah. Bandet har, som så många andra ångestkonstellationer klumpats ihop med Neurosis och Cult of Luna. Personligen tycker jag det finns en hel del beröringspunkter rent stämningsmässigt men att det musikaliskt är rätt stora skillnader. Där tidigare nämnda band kommer från hardcorevärlden så har Moloken mer metal och 70-tals progginfluenser. Istället för att mala på i rak 4/4:a hela tiden så fixas det och trixas en hel del med udda taktarter. Lägg till arrangemang som vågar bryta mot intro/vers/refräng/vers/refräng/stick/refräng-normen och ni har Moloken i ett nötskal.
Molten Pantehon live
Några personliga favoriter är Molten Pantheon (Stenhård hardcore/metal med ett ruskigt skönt King Crimson influerat slutparti som sparkar arsle), Untitled II (Mörkt och stämningsfullt med lite TOOL vibbar) och slutligen 11”12 (så här skulle Neurosis ha låtit om de diggade norsk black metal, LSD och udda taktarter).
Köp för böveln!
/Markus
Ps. Lämplig öl att inmundiga i samband med en lyssningssession med Moloken: något mörkt och kärvt liknande Yeti Imperial Stout (Great Divide). Hm... rackarns att man inte har någon hemma i kylen.(Nämner någon Corona ska jag personligen kölhala personen i fråga!)
Ps. 2. Hela skivan finns för tillfället på http://www.myspace.com/moloken
tisdag 8 september 2009
Humlete
I våras köpte vi en humleplanta till vår uteplats och för några dagar sedan plockade jag lite kottar för att testa att göra humlete. Hade inga större förhoppningar om att det skulle bli bra, det är ju trots allt inte någon renrasig "finhumle" som växer hos oss, men det var ju värt att testa i varjefall.
Nåväl, jag plockade lite humlekottar och konstaterade att de såg rätt schyssta ut förutom några missfärgningar här och där. Doftade på kottarna och förutom en gräsig ton kunde jag ana en svag citrusdoft. Hm... kanske kunde det bli något ändå. Nyfiken som man är så tuggade jag i mig en rackare och herre min ge vad besk den var, fick vilken DIPA att framstå som snäll och tillrättalagd. Tyvärr kunde jag konstatera att det på sin höjd smakade lite nyklippt gräs och lite citrus men inte mycket mer.
Googlade lite på humlete och hittade inte speciellt mycket info så jag prövade lite på måfå. Värmde upp en mugg med vatten och dängde i en näve humlekottar. Rörde runt lite och lät dem dra i ca 15 minuter.
Hm... humle!
Efter att jag provsmakat kunde jag konstatera att det smakade väldigt lite, kändes som vattenskadat te med en vis gräsig ton. Nej, det blev inget vidare. Jag lät mig inte nedslås utan värmde upp vattnet igen och slängde i ännu mer humle. Även denna gång lät jag det dra i ca 15 minuter. Tyvärr blev slutresultatet detsamma, smakade och doftade mest varmt vatten. Tyvärr får jag konstatera att trädgårdshumle, eller vad rackarn vi nu har i vår trädgård, är rätt kasst. Ett annat alternativ är att jag gjort fel, plockat humlen för sent/tidigt, borde ha torkat den först eller... tja, vad vet jag?
/Markus
måndag 31 augusti 2009
Middag med Garrett Oliver (Del 3)
Så var det äntligen dags för D-dagen, klockan 19:00 skulle vi ses på restaurang El Diablo för middag med Garrett Oliver. Spänd av förväntan tillbringade jag förmiddagen med lite kompisar och avrundade med ett snabbt besök på Oliver Twist. Det blev en flaska Firestone Walker Pale Ale för min del; en riktigt god amerikansk Pale Ale som jag gärna skulle dricka igen. Runt femtiden blev det dags att tacka för sig och ge av mot Centralstationen där jag mötte upp med Fredrik.
Strax före sju anlände vi till El Diablo och det var rätt folktomt i lokalen förutom Garrett samt Joakim och Henric från Carlsberg. Vi hälsade på dem och snabbare än Lucky Luke hade Fredrik trollat fram tre öl som vi prövade. Vilka det var minns jag inte på rak arm men jag är övertygad om att Fredrik kommer att skriva om det. Efter en liten stund anlände de övriga deltagare: Göran Winbergh (Aftonbladet), Ulrika Nyström-Ljung (Pyttipanna samt frilansskribent för DN), Magnus Bark (Ofiltrerat) och Ville Lidman (Slitz). Totalt var vi nio personer och eftersom vi var på en restaurang med tequila- och drinktema så blev det en fördrink innan middagen. Kändes inte helt klockrent att bedöva sina smaklökar med en kraftig tequiladrink så efter ett par sippar valde jag att ställa undan den, vem vill paja en potentiell fantastisk smakupplevelse med mexikansk fulsprit?
En stiltypisk tequiladrickande mexikan
Vid bordet gjorde tog vi en presentationsrunda. Jag höll mig ganska kort; sa att jag skrev om öl, öllagring och ölbyten samt lite musik och annat jag var intresserad av. Nämnde även att jag var lite fundersam på vilka meriter jag var utvald; sa att jag inte var den mest aktive bloggaren i Svea rike och att jag mest skrev för skojs skull. Avslutningsvis skulle jag skoja till det och säga att jag bytt till mig en Black Ops mot några Mikkeller. Tyvärr slog min normala tankspriddhet till i kombination med lätt nervositet och jag lyckades tappa tråden och röra ihop ölen. Garrett såg uppriktigt förvånad ut och sa: ”You traded a bottle of Black OPS for some Mikkkeller? Oh my God!”. Efter att vi rett ut misstaget så var min korta stund i ”strålkastarljuset” över för denna gången. Utmärkelse för kvällens bästa presentation går utan tvekan till Ville Lidman: ”I am the booze editor of Slitz, a magazine for young guys.”Personligen tycker jag det var extra kul att det visade sig att han också var ansvarig för träningsdelen på tidningen; ”tidningen” Slitz hittar kombinationer som ingen annan.
Fast det är klart...
Maten vi fick under kvällen var verkligen av toppkvalité och Garrett Oliver hade lyckats med ett antal spektakulära öl- och matkombinationer. Som jag förstod det så hade han fått en lista på maträtter som fanns i El Diablos befintliga meny och sedan valt ut öl efter det. För mig, som är en total katastrof i köket, var det extra trevligt att få uppleva en sån här middag. Det är ju inte varje dag man får pilgrimsmusslor och ankbröst hemmavid, är jag involverad blir det nog mer troligt stekt Skogaholmslimpa med ägg och korv. (För en komplett lista över kvällens mat och dryck så rekommenderar jag Ofiltrerat.)
En av mina favoritkombinationer var Brooklyner-Schneider Hopfen-Weisse tillsammans med Chili och basilikagravad svärdfisk, jag tyckte den lätta alkoholhettan i ölet fungerade fantastiskt tillsammans med chilin i maten. Smaskens var bara förnamnet.
En annan osannolikt god smakkombination var Black Chocolate Stout tillsammans med en ljummen chokladsoppa som smaksatt med kaffe, anchochili och kardemumma. Till det fick vi körsbärssorbet och brända (borde det inte vara rostade?) marshmallows. Personligen tycker jag inte man kan misslyckas med choklad och stout så det kanske inte var någon större överraskning att det funkade bra men ändå.
Det är nästan så man skulle kunna tro att jag tagit bilden själv
Vi fick även dricka en ca två och ett halvt år gammal Local 1 som var otroligt mycket mer komplex och god än när den släpptes, jag gillar att det kommit lite gröna äppeltoner i ölen som passade som hand i handske med resten av den lite funkiga belgiska alen. En rolig anekdot är att Carlsberg hävdade att man valt att lagra ett par lådor av ölen sedan släppet på Systembolaget, jag sa till Garrett att de garanterat glömt bort dem i sitt lager och hittat dem av en slump. Till svar fick jag ett leende från Joakim samtidigt som han bedyrade att så inte var fallet. Frågan är om jag har rätt eller om de mörkar det hela som Roswell 47;-) Skit detsamma, jag är nöjd att jag fick testa den en Local 1 med några år på nacken smäller mycket högre än en färsk, i varjefall i mina ögon.
På det stora hela tycker jag Brooklyns stabila öl växte en dimension eller två tillsammans med maten, och vice versa för den delen, och det var en jäkligt häftig upplevelse. Tyckte mig hitta lite nya smaker och nyanser i ölen som jag missat och det är kul, blev rent av sugen att köpa ett sexpack Brooklyn Lager. Det om något måste ses som ett gott betyg, det var säkert över ett halvår sedan jag köpte något ur Brooklyns standardsortiment.
Fortsättning följer…
/Markus
Strax före sju anlände vi till El Diablo och det var rätt folktomt i lokalen förutom Garrett samt Joakim och Henric från Carlsberg. Vi hälsade på dem och snabbare än Lucky Luke hade Fredrik trollat fram tre öl som vi prövade. Vilka det var minns jag inte på rak arm men jag är övertygad om att Fredrik kommer att skriva om det. Efter en liten stund anlände de övriga deltagare: Göran Winbergh (Aftonbladet), Ulrika Nyström-Ljung (Pyttipanna samt frilansskribent för DN), Magnus Bark (Ofiltrerat) och Ville Lidman (Slitz). Totalt var vi nio personer och eftersom vi var på en restaurang med tequila- och drinktema så blev det en fördrink innan middagen. Kändes inte helt klockrent att bedöva sina smaklökar med en kraftig tequiladrink så efter ett par sippar valde jag att ställa undan den, vem vill paja en potentiell fantastisk smakupplevelse med mexikansk fulsprit?
En stiltypisk tequiladrickande mexikan
Vid bordet gjorde tog vi en presentationsrunda. Jag höll mig ganska kort; sa att jag skrev om öl, öllagring och ölbyten samt lite musik och annat jag var intresserad av. Nämnde även att jag var lite fundersam på vilka meriter jag var utvald; sa att jag inte var den mest aktive bloggaren i Svea rike och att jag mest skrev för skojs skull. Avslutningsvis skulle jag skoja till det och säga att jag bytt till mig en Black Ops mot några Mikkeller. Tyvärr slog min normala tankspriddhet till i kombination med lätt nervositet och jag lyckades tappa tråden och röra ihop ölen. Garrett såg uppriktigt förvånad ut och sa: ”You traded a bottle of Black OPS for some Mikkkeller? Oh my God!”. Efter att vi rett ut misstaget så var min korta stund i ”strålkastarljuset” över för denna gången. Utmärkelse för kvällens bästa presentation går utan tvekan till Ville Lidman: ”I am the booze editor of Slitz, a magazine for young guys.”Personligen tycker jag det var extra kul att det visade sig att han också var ansvarig för träningsdelen på tidningen; ”tidningen” Slitz hittar kombinationer som ingen annan.
Fast det är klart...
Maten vi fick under kvällen var verkligen av toppkvalité och Garrett Oliver hade lyckats med ett antal spektakulära öl- och matkombinationer. Som jag förstod det så hade han fått en lista på maträtter som fanns i El Diablos befintliga meny och sedan valt ut öl efter det. För mig, som är en total katastrof i köket, var det extra trevligt att få uppleva en sån här middag. Det är ju inte varje dag man får pilgrimsmusslor och ankbröst hemmavid, är jag involverad blir det nog mer troligt stekt Skogaholmslimpa med ägg och korv. (För en komplett lista över kvällens mat och dryck så rekommenderar jag Ofiltrerat.)
En av mina favoritkombinationer var Brooklyner-Schneider Hopfen-Weisse tillsammans med Chili och basilikagravad svärdfisk, jag tyckte den lätta alkoholhettan i ölet fungerade fantastiskt tillsammans med chilin i maten. Smaskens var bara förnamnet.
En annan osannolikt god smakkombination var Black Chocolate Stout tillsammans med en ljummen chokladsoppa som smaksatt med kaffe, anchochili och kardemumma. Till det fick vi körsbärssorbet och brända (borde det inte vara rostade?) marshmallows. Personligen tycker jag inte man kan misslyckas med choklad och stout så det kanske inte var någon större överraskning att det funkade bra men ändå.
Det är nästan så man skulle kunna tro att jag tagit bilden själv
Vi fick även dricka en ca två och ett halvt år gammal Local 1 som var otroligt mycket mer komplex och god än när den släpptes, jag gillar att det kommit lite gröna äppeltoner i ölen som passade som hand i handske med resten av den lite funkiga belgiska alen. En rolig anekdot är att Carlsberg hävdade att man valt att lagra ett par lådor av ölen sedan släppet på Systembolaget, jag sa till Garrett att de garanterat glömt bort dem i sitt lager och hittat dem av en slump. Till svar fick jag ett leende från Joakim samtidigt som han bedyrade att så inte var fallet. Frågan är om jag har rätt eller om de mörkar det hela som Roswell 47;-) Skit detsamma, jag är nöjd att jag fick testa den en Local 1 med några år på nacken smäller mycket högre än en färsk, i varjefall i mina ögon.
På det stora hela tycker jag Brooklyns stabila öl växte en dimension eller två tillsammans med maten, och vice versa för den delen, och det var en jäkligt häftig upplevelse. Tyckte mig hitta lite nya smaker och nyanser i ölen som jag missat och det är kul, blev rent av sugen att köpa ett sexpack Brooklyn Lager. Det om något måste ses som ett gott betyg, det var säkert över ett halvår sedan jag köpte något ur Brooklyns standardsortiment.
Fortsättning följer…
/Markus
söndag 30 augusti 2009
Middag med Garrett Oliver (Del 2)
Cirka en vecka före avresan ringde Fredrik Johansen (Malt, Humle, Jäst och Vatten) upp mig och frågade om jag vill samåka med honom till Stockholm. Det visade sig att även han hade blivit bjuden till middagen. Rent spontant kändes det trevligt att få sällskap men någon man känner lite sedan tidigare plus att det alltid är kul att ha någon att fördriva tiden med under resans gång. Vi bestämde oss för att åka upp den 24:e augusti och delta i en föreläsning med Garrett Oliver som anordnades på Restaurangakademin. Enligt förhandsinformationen så skulle det handla om öl i största allmänhet och det moderna ölbryggandets sköna konst. Lät inte helt fel och eftersom jag aldrig varit på någon liknande tillställning så kändes det kul. Enda smolket i bägaren var att föreläsningen började klockan 14:00 och det innebar en rätt tidig start på morgonen för min del. Klockan 04:25 måndag morgon ringde min väckarklocka mer ilsket än vanligt och sömndrucken släpade jag mig ur sängen likt en zombie hämtad från lämplig George A. Romero film. Med bara några timmars sömn innanför västen blev det att snabbt klä på sig, slänga ned några mackor i väskan och ta först bästa buss/tåg med destination Helsingborg. Väl framme hämtade Fredrik upp mig och vår ca 55 mil långa resa mot den kungliga huvudstaden kunde börja på allvar.
Med hjälp av GPS, massa musik och trevligt sällskap gick resan snabbare än jag förväntat mig och innan jag visste ordet av var vi i Stockholm. Eftersom vi hade lite tid över blev det ett snabbt besök på Brill & Co där vi bland annat träffade Marc, Jonas och Pierre. Snabbare än blixten han vi testa några nya öl (tack så mycket!) och sedan bar det av mot Restaurangakademin.
När vi kom fram var det redan rätt mycket folk på plats och ganska snart satt vi till bords med ett glas Brooklyn Lager i näven. Garrett Oliver visade sig, inte helt oväntat vara en väldigt duktig föreläsare. Under lite över en timme så pratade han om öl i största allmänhet och kombinationen öl/mat i synnerhet. Det bjöds på en hel del matnyttig information och några riktigt intressanta historier från bryggerivärlden. En av mina favoritkommentarer från Garrett Oliver var, lite fritt från minnet:
”It would be great to tell everyone that I am a genius but the simple answer is: my kung-fu is greater then yours.”
(Appropå varför han vunnit alla “Öl- vs vinprovningar” han deltagit i.)
Enligt Garrett beror detta främst på att:
a) Fettet i osten ”dödar” smaken hos de flesta viner
b) Öl har kolsyra som rensar upp smaklökarna och ”tar bort” fettet från tungan
c) Det finns flera valmöjligheter när man vill kombinera öl och ost än vin och ost
Frågan jag ställde mig själv efter föreläsningen var: Om man utgår från att vin och ost inte funkar speciellt bra ihop, hur har då just denna kombination blivit så populär?
När tillställningen var slut så gick vi tillbaka till Brill & Co, där det blev lite till öl- och ciderprovning. När det var avklarat tackade jag för mig och åkte iväg till Jonas, en kompis som vänligt nog erbjudit mig sovplats. Kvällen tillbringades med pizza, vinbärssaft och filmen ”Anvil! The story of Anvil” som jag varmt kan rekommendera, tänk er ”This is Spinal Tap” fast på riktigt. Bitvis nästan osannolik men det är en välgjord dokumentär om människor som aldrig ger upp hoppet om att lyckas och bli "framgångsrika".
“These go to eleven.”
- Nigel Tufnel
Fortsättning följer…
/Markus
Med hjälp av GPS, massa musik och trevligt sällskap gick resan snabbare än jag förväntat mig och innan jag visste ordet av var vi i Stockholm. Eftersom vi hade lite tid över blev det ett snabbt besök på Brill & Co där vi bland annat träffade Marc, Jonas och Pierre. Snabbare än blixten han vi testa några nya öl (tack så mycket!) och sedan bar det av mot Restaurangakademin.
När vi kom fram var det redan rätt mycket folk på plats och ganska snart satt vi till bords med ett glas Brooklyn Lager i näven. Garrett Oliver visade sig, inte helt oväntat vara en väldigt duktig föreläsare. Under lite över en timme så pratade han om öl i största allmänhet och kombinationen öl/mat i synnerhet. Det bjöds på en hel del matnyttig information och några riktigt intressanta historier från bryggerivärlden. En av mina favoritkommentarer från Garrett Oliver var, lite fritt från minnet:
”It would be great to tell everyone that I am a genius but the simple answer is: my kung-fu is greater then yours.”
(Appropå varför han vunnit alla “Öl- vs vinprovningar” han deltagit i.)
Enligt Garrett beror detta främst på att:
a) Fettet i osten ”dödar” smaken hos de flesta viner
b) Öl har kolsyra som rensar upp smaklökarna och ”tar bort” fettet från tungan
c) Det finns flera valmöjligheter när man vill kombinera öl och ost än vin och ost
Frågan jag ställde mig själv efter föreläsningen var: Om man utgår från att vin och ost inte funkar speciellt bra ihop, hur har då just denna kombination blivit så populär?
När tillställningen var slut så gick vi tillbaka till Brill & Co, där det blev lite till öl- och ciderprovning. När det var avklarat tackade jag för mig och åkte iväg till Jonas, en kompis som vänligt nog erbjudit mig sovplats. Kvällen tillbringades med pizza, vinbärssaft och filmen ”Anvil! The story of Anvil” som jag varmt kan rekommendera, tänk er ”This is Spinal Tap” fast på riktigt. Bitvis nästan osannolik men det är en välgjord dokumentär om människor som aldrig ger upp hoppet om att lyckas och bli "framgångsrika".
“These go to eleven.”
- Nigel Tufnel
Fortsättning följer…
/Markus
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
