Den som väntar på något gott väntar alltid för länge

Sitter och väntar på min favorit DIPA ska anlända från USA och är grymt peppad. Förra året prövade jag Hopslam i mitten av februari, dvs. ca en månad efter släppet, och i år hoppas jag hinna få hem dem något tidigare. Med lite tur sitter man med en öl i näven mot slutet av veckan. Mycket trevligt!

/Markus

Jäklar vad snabbt tiden går

Satt och funderade lite över hur mycket mer lätt tillgängligt bra amerikansk öl har blivit på senaste tiden. Öl från staterna har gått från "fucking close to water" till "you're not worthy" rätt kvickt och idag är det nästan så man häpnar över vad vi får hit. Lost Abbey, Port Brewing, Stone, Goose Island, Great Divide osv. Det är inte många år sedan jag och en kompis satt på BeerAdvocate och drömde efter att få prova Dark Lord, 120 min IPA, Hercules osv. Minns så väl att vi, efter några misslyckade importförfrågningar, lyckades vapenhota en kompis att släpa hem en flaska Stone IPA samt Arrogant Bastard från USA. Känslan att efter fler månaders suktande äntligen få pröva en schysst amerikansk IPA var oslagbar, jag kände mig som ett barn på julafton.

Jag var på den tiden bosatt i Umeå och det var (och är fortfarande) allt annat än ett ölmecka. Ingen vinkällare så långt ögat kan nå och ett Bishops Arms som inte hade mycket kul att erbjuda. Att ägna sig åt ölbyten var inte hellre enkelt, bytesammunitionen var klart begränsad. Jämtlands, Oppigårds, Nils Oscar och dylikt räcker inte långt men lite standardöl från Stone och Dog Fish Head kunde jag fixa efter många om och men.

2008 flyttade jag med familjen till Malmö och där någonstans började ölintresset att sätta igång på riktigt. Helt plötsligt hade man tillgång till ett riktigt bra systembolag samt Köpenhamn, norra europas ölmecka nummer ett. Vet inte hur många gånger jag hann besöka Barley Wine samt Ölbutikken under det första halvåret jag bodde i Malmö. Helt plötsligt kunde man köpa öl från bryggerier jag knappt hade hört talas om eller för den delen hade någon koll på. Så här i efterhand köpte jag nog en hel del kassa danska öl men med tanke på hur svältfödd man var på nya roliga öl så spelade det mindre roll. Till råga på allt fick man tillgång till en hel del schysst bytesammunition och det gick att fixa Dark Lord, Speedway Stout och annat skoj utan större problem. Öl som tidigare varit i princip omöjliga att få tag på stod helt plötsligt i min lägenhet.

Så hur ligger landet idag då? Tja, som så många andra innan mig konstaterat så formligen överöses vi av nya, schyssta öl. Är det inte spännande amerikaner är det öl från danmark, kanada, italien och schweiz. Allt är inte bra (humletrötta IPA/DIPA:s, bananöl, trist amerikansk veteöl, Shipyard (usch), BrewDog (mycket hype, lite substans), Old Guardian (Varför Stone?), dyra öl i keramikflaskor, öl med noll eller ingen kolsyra, infekterade öl osv.) men på det stora hela har Systembolaget och våra importörer skapat djupa hål i mina fickor. Vissa månader räcker inte mitt ölkonto till för att köpa allt jag är intresserad av. Dagens I-landsproblem och jag ska inte klaga.

Som avslutning kan jag slänga upp en bild på öl jag, min bror och en kompis testade under jul. Funderar hur många av dessa öl som lyckats leta sig norr om Dalälven tidigare:


Lite trevliga provobjekt

Blev i princip bara godsaker som testades under ett par dagar. Vi hann som vanligt inte med att testa allt men så är det när man är en tidsoptimist.


Se vad glad man kan bli av lite öl

Min favorit rent spontant var Hel & Verdoemenis, troligtvis en av världens bästa Imperial Stouter. Sjukt drickbar och med en rostad ton som kan få vilken schysst espresso som helst att gå och gömma sig. Fem söta smultron av fem möjliga.

Over and out!

/Markus

Old Guardian 2008

Varken jag eller min bror tyckte 2008:as Old Guardian vara speciellt bra när vi testade den första gågen. Slutbetyget blev inte bra; ölet var på tok för beskt och spritigt för att någon av oss skulle finna det speciellt njutbart. Största problemet var att alkoholen var så illa maskerad att det mer smakade busgrogg(folköl + sprit) än ett schysst amerikanskt barely wine. Blev ett ganska enkelt beslut att ställa undan våra resterande flaskor i väntan på bättre tider. Det kunde ju knappast bli sämre med lite lagring eller?

För några dagar sedan kände vi oss äventyrliga och plockade fram en flaska ur vår källare. Beväpnade med våra Old Guardian glas (väldigt snygga men inte speciellt praktiska) knäppte vi upp testobjektet.



Vid upphällningen skummade ölet friskt och den bärnstensfärgade vätskan såg riktigt inbjudande ut. För att vara ett så kraftigt öl så doftade det ovanligt svagt, vi fick i princip köra ner nästan i skummet för att känna doften av sirap, citrus, karamell, humle samt alkohol.

Ölen var hyfsat söt, rejält beskt samt, inte helt förvånade, fortfarande väldigt spritig. Old Guardian var inte lika het som förra året och nu gick det att hitta en trevlig kolaton, likt Double Bastard. Det här var en klar förbättring, förra året fick man leta efter malten med ett förstoringsglas. Tyvärr räckte det inte hela vägen för alkoholen var fortfarande på tok för framträdande och efter några klunkar var det svårt att registrera något annat än sprit, humlebeska och en otrevlig pepprighet. Nej, det här var fortfarande inte speciellt bra.

För skojs skull så testade vi att hälla upp ölen i kupor istället och då kunde vi konstatera att doften blev avsevärt mycket kraftigare än i OG-glasen. Tyvärr dök också en otrevlig acetondoft upp så frågan är om det blev så himla mycket bättre.

Slutbetyget är riktigt dåligt. Tänk er en tunn, blaskig och spritig Double Bastard med knappt någon maltsmak att tala om så har ni Old Guardian. Jag bannar mig själv att vi köpte flera flaskor av denna, milt sagt, mediokra amerikanska barley wine. Stone gör en hel del schyssta öl men tyvärr är inte Old Guardian en av dessa.


Sammanfattande betyg från Bröderna Lindström: Ett riktigt skitöl

/Markus

Ps. Old Guardian bryggs en gång om året med lite olika recept så det är mycket möjligt att det finns någon årgång som är bra. Någon som vet?

Nördvarning igen!

Strax blir det Old Guardian 08. Nice!

/Markus

God Jul 2007

I samband med det traditionsenliga Kalle Anka tittandet på julafton så grävde vi fram en Nögne Ö God Jul 2007 från vår ölkällare. Vad är juligare än piffa upp julfirandet med en riktigt stabil julöl?



Så fort jag fått av kronkapsylen skummade ölen över som värsta belgaren. Innan min hjärna hunnit få fart på min kropp hann jag söla ut några dyra droppar på vårt vardagsrumsbord. Rackarns! Skumpelaren slutade växa först när jag hällt upp halva flaskan. Har inget minne av att jag har haft det här problemet med någon annan flaska God Jul tidigare men det är ju möjligt att min teflonhjärna missat att registrera en sådan händelse under mappen ”viktigt”.



Vätskan drog åt det röd/bruna hållet och som ni kan se på upphällningen är det inte tal om någon tjockflytande filur likt Yeti, B.O.R.I.S., Dark Lord eller dylikt.

I rummet spred sig en söt doft av körsbär, plommon, torkad frukt, julmumma och gud vet vad annat. Spännande!



Ölet smakade väldigt fruktigt och med en hyfsad sötma som jag inte kan minnas fanns i God Jul när jag drack den senast. Körsbärs-, plommon- och möjligen lite fikonsmak kunde jag hitta initialt. Sötman var inte lika kraftig som jag först trodde baserat på doften, den var lite mer subtil. I eftersmaken kunde man hitta smak av kaffe och choklad, i princip det enda som avslöjade att det faktiskt var en porter/stout/strong ale vi drack. (Vad ska man klassificera ölen som? RateBeer och BeerAdvocate kan inte bestämma sig för om det är en American Strong Ale eller English Porter.) Tyckte även att det fanns en viss syrlighet i eftersmaken men är lite osäker på det, kan lika gärna ha varit tillfällig sinnesförvirring.

Slutbetyg då? Jäkligt bra, lite som en blandning av ett fruktigt barley wine och en mörk belgare blandat med subtila stout/portertoner. Vet inte om ölen tjänar på att lagras längre men vi kommer att spara vår sista flaska till nästa jul så får vi se.

/Markus

Yeti Imperial Stout 2007

Yeti är en speciell öl för mig på många sätt. Det var den första ölen som jag och min bror köpte till vår ölkällare. Det var också den öl som fick upp mina ögon för kraftiga, feta och smakrika öl. Tidigare hade Guinness varit det mest krävande jag testat; krämig, mättande och robust som få. Efter några flaskor Yeti hade jag sett ljuset. Allt smakrikt och amerikanskt var min melodi och jag tyckte att det nya landets maltdrycker var mycket mer intressanta än svenska, tyska, engelska och belgiska dito. Hårt rostat, välhumlat och experimentellt på alla sätt och vis var något som jag gick igång på. Och på den vägen är det. (Tilläggas kan väl att min ölsmak har blivit något mer nyanserad med tiden som gått.)

Hade läst att Yeti var ett bra att lagringsobjekt, till skillnad från den ekade varianten, och som första ölen till min och min brors ölkällare passade den som hand i handske. Ca en flaska per halvår har vi provat och nu har det återigen blivit dags. Jag gillar både den färska humlebomben och den mycket mer balanserade vi prövade i somras. Nåja, över till 2007:an:



Vid upphällningen uppträdde ölet som vanligt, dvs. det fanns fortfarande bra med kolsyra kvar och ölet skapade en rejäl beige skumkrona. Doften hade toner av rostad malt, ljus choklad, O´boy, kaffe och vanilj. Vätskan var svart som natten och tjock som asfalt. So far, so good. (so what!)



Efter första sippen insåg jag rätt snabbt att en källarlagrad snöman var något helt annat än en färsk dito. Borta är i princip all humlesmak och beska. Men är ölen mer balanserad på grund av det? Nja. Bakom den humlekanonad som tidigare spöat ens smaklökar så döljer sig en maltig, rostbomb utan dess like. Tänk er en espresso på turbo så kommer ni rätt nära. Det är rostat, beskt och bittert så det räcker och blir över. Höll nästan på trilla ur soffan när jag tog första klunken, fy för sjutton vad elakt! Inte negativt på något vis men det här var nog det värsta/bästa jag varit med om, lite beroende på humör. Lite förvånande får jag nog erkänna att ölen är mer balanserad som nybryggd alt. med ett år på nacken, än 2007:an. Utan humle blir det kärvt som bara den. Tilläggas kan att vi inte hittade några tecken på att ölen lagrats; inga portvinstoner så långt ögat når, ingen oxiderad pappighet eller liknande.

Frågan man ställer sig, tjänar Yeti på att lagras? Det är ursprungligen en väldigt välhumlad stout och om man gillar det så är mitt råd att dricka den färsk, lagringen kommer inte på något vis att förbättra ölen i den aspekten. Om man är intresserad av att få reda på vad som döljer sig under humlen så tycker jag absolut att det är värt ett försök. Vi kommer att lagra några flaskor till minst ett par till tre år till för att se vad som händer framöver. Någon gång ska väl även en snöman gå att tämja eller?

/Markus

Bra öl kräver bra musik

Nördvarning: Stone glas till Stone öl

Igår blev det ett gäng schyssta öl (Saison dErpe-Mere, N´Ice Chouffe, Stone IRS) samt lite bra musik (Alice in Chains, The Mars Volta, Lamb of God) och.kvällens höjdpunkt var utan tvekan Stones Imperial Russian Stout från 2008. Det är utan tvekan en av mina favorit stouter och det som gör att den sticker ut ur mängden med kraftiga amerikanska IRS är de anis/lakritssmaker som man hittar i eftersmaken. Påminner lite om The Abyss, som är bryggd med lakrits, men så vitt jag vet är det inga smaksättande tillsatser i Stones öl. Hur som helst; grymt smaskigt öl för oss som gillar lakrits och öl. Smaskens!

En liten sidonot: Fick pröva en 2008:a av Anders and Ale för några veckor sedan och den hade smöriga toner i doften som jag inte hittade i flaskan vi testade igår. Kan det månne ha något med lagringstemperaturen eller flaskans storlek att göra? Det var en 650 ml flaska som vi testade igår och Anders bjöd på en av de mindre 355:orna som kom förra året. Snillen spekulerar.

Fick även höra ett roligt "citat" som yttrats vid en fikarast någonstans i mörkaste norrland:

Vatten det tvättar man sig med.
Mjölk är för kalvar.
Saft är för barn.
Det ska vara öl!
-Okänd anställd vid Vattenfall, 1982-83

/Markus