Ve och fasa, mögel i ölkällaren!

Det finns sina fördelar med att ha tillgång till en jordkällare och, så här i efterhand, har jag upptäckt att det finns en hel del nackdelar. Som jag tidigare nämnt är temperaturen i källaren inte optimal på något vis, det ligger mellan +-0 grader till +10/12 grader. Under vintern är källaren i det närmaste en kryotank och trots att jag inte tror att det påverkar öllagringen negativt så kan man konstatera att ett år i vår källare kanske motsvarar ca ett halvår i en perfekt tempererad källare, vid noll grader så händer ju i princip inte ett skit med ölen. Ett annat problem som uppenbarat sig den senaste tiden är fukt och mögel. Här nedan följer en redogörelse över hur jag upptäckte och, förhoppningsvis åtgärdade problemet:

Hade efter många dagars velande äntligen fått tummen ur arslet och införskaffat en märkpenna, som enligt etiketten skulle fästa på glas. Som ringaren i Notre Dame stod jag hukad i jordkällaren (tyvärr är takhöjden på föga imponerande 128 cm) och skrev dit årtal på flaskorna. Tog nog ca en timme innan jag var klar och till min fasa upptäckte jag att:
a) Silverfärgen inte alls fäste på glaset men desto bättre på mina kläder.
b) Det var extremt fuktigt i källaren och flaskorna var täckta av vattendroppar och kondens. Anledningen till detta visade sig vara att ingen kommit ihåg att öppna upp ventilationshålen som vi täppt till under vintern.
c) Jag hittade stora vita mögelfläckar på ett flertal flaskor och, av någon anledning, verkade Old Ruffian och Black Chocolate Stout vara mest attraktivt.

Jaha, vad sjutton gör man? Snabbt som ögat öppnade jag upp ventilationen och köpte en torrboll för att försöka få ner luftfuktigheten i källaren. Jag har inget intresse av att låta kapsylerna rosta upp på våra öl. Mina kläder gick att rädda med hjälp av galltvål och mögelangreppet blev det att googla på för att försöka komma fram till hur man bäst åtgärdade det.


Möglad Old Ruffian från 2007

Min slutsats blev rätt snabbt att det var tal om vitmögel, i sig inget livshotande eller direkt farligt för människor eller öl men det är ju inte bra att ha i huset. Så vitt jag förstod det kan det också utvecklas svartmögel och annat otrevligt i samma miljöer så det var lika bra att ta tjuren i hornen.


Mögelsanering med hjälp av den senaste tekniken

Steg ett blev att rädda ölen från mögel. Jag bar upp alla flaskor, ställde dem i duschen och skrubbade dem rena med såpa och vatten. Tidsoptimist som jag är så räknade jag med att fixa det på ett par timmar, i verkligheten så tog det nog närmare 6 timmar.


Torkrummet

När det var klart så var ju frågan vad rackaren jag skulle göra åt jordkällaren? Torrbollen visade sig inte ge någon större effekt och när jag inspekterade väggarna, taket och de trälårar som stod där nere så kunde jag se stora områden där det växte vitmögel. Efter lite diskussion med brorsan så beslutade jag att ta i med hårdhandskarna och rensa ur all skit från hela källaren. Beväpnad med kofot, yxa och en lampa så började jag på att bryta loss plank, röja bort allehanda bråte såsom plastpåsar, ölkartonger, avloppsrör och gud vet vad. När jag rev potatislåren som vi förvarade ölen i så kunde jag kort konstatera att den som byggde den någon gång på 50-60 talet (vilda gissningar från min sida) hade inte tänkt längre än näsan räckte. Det fanns i princip inget utrymme alls mellan träet och de fuktiga cement/betongväggarna och det hade varit en perfekt grogrund för möglet. Stora delar av träet hade övergått till att bli balsaträ; bara man så mycket som tittade på det så ramlade det sönder. Golvplankorna hade till stora delar förmultnat och träet hade på vissa ställen brutits ner och blivit jord. Jag fick helt enkelt hämta en spade och skotta bort träet.


Bild före rivning

Efter en massa rivande och bärande hade jag så äntligen tömt källaren och sista slutarbetet var kvar. Jag röjde bort all spindelväv, damm och annan skit som har ackumulerat under de senaste 100 åren eller vad det nu kan ha varit sedan någon städade ur källaren. Skrubbade av de mögelangripna partierna med såpa och kunde konstatera att angreppet nog var lite mindre än jag trodde, det mesta möglet satt på trämaterialet jag slängt ut. Min förhoppning är att min städning ska räcka men vi får väl se. luftfuktigheten har på några dagar gått ner rejält och det känns bra; vore mindre kul om kapsylerna rostar sönder.


Efter rivningsarbetet


Nere i källaren


Enda vägen ut

Planen är nu att brorsan får köpa in nytt grus och lägga på golvet för att täcka över jorden jag grävt fram. Sen ska vi köpa in galvade plåthyllor alt. bygga egna på tre väggar för att slippa ha ölen stående på golvet. Efter det är det bara att ställa ner ölen igen och hålla tummarna, jippie!

/Markus

Usch, fy och bläh!

Tummen ner för Duelunds "Knark Imperial Stout V". Ölet doftar inte speciellt mycket, lite kaffe, lite choklad och en gnutta akvarellfärg!? Väl i munnen smakar det ungefär som det doftade, dvs. inte så mycket. Som avslutning får man dock en bonus; en hiskelig mängd sötslisk som i princip raderar alla andra smaker. Det är tyvärr inte tal om någon komplex maltig sötma utan det är bara sött som raffinerat socker. Lätt chockad inser jag att a) Duelunds har lyckats med manövern att dölja den härliga smaken av rostad malt eller b) kör uteslutande med karamellfärg för att få vätskan svart.

Till råga på allt är ölen ungefär lika fyllig som Slottskällans Imperial Stout. Vän av ordning frågar följaktligen:

”Varför i hela helsefyr gör man en kraftig öl på 14 vol % om den inte levererar en kraftigare smakupplevelse?”

Enda pluspoänget jag kan ge ölen är att den inte är spritig vilket i sig är en prestation med tanke på hur stark ölen är. Tyvärr räddar det inte smakupplevelsen något och jag ger tummen ner. Ett riktigt surt smultron av fem möjliga är mitt betyg.

Knark är ingenting för mig och hade jag haft några fler flaskor kvar hade jag gladeligen skänkt bort dem.

/Markus

Visst är den svenska sommaren underbar?

Bröderna Lindström med familj står ute (+18 grader och duggregn) och väntar på att glöden ska bli perfekt för att grilla abborre.

I glaset:
Stone Russian Imperial Stout
Jäklar i ögat vad bra den har blivit med lite kryolagring; rundare, fylligare, inte en uns alkoholsmak, mycket anis/lakritstoner och med en tydlig sädeskaraktär. (Ja, ja... ni vet vad jag menar så kom inte med några snuskiga skämt;-)

Smaskens helt enkelt!

/Markus

Farväl Dev

2007 gjorde jag mitt första ölbyte via BeerAdvocate och det kom till mest av en slump. Jag skrev ett inlägg på forumet med en allmän fråga kring hur man skulle få tag på amerikansk öl i Sverige. Ganska snart trillade det in ett mail från en kille vid namn Dev som erbjöd sig att byta öl med mig. Utan att ha en susning om hur det funkade så tänkte jag att det kunde vara värt ett försök. Eftersom jag var bosatt i Umeå vid den tiden så var det inte helt enkelt att få tag på schyssta öl och tyvärr för Dev var det även rätt skralt med vettiga bytesobjekt, Dev fick nöja sig med lite Jämtlands Heaven, Nils Oscars Imperial Stout och Barley Wine samt Slottskällan Imperial Stout. I utbyte fick jag ett sexpack Stone Ruination som vid denna tidpunkt var en av mina favoritöl.

Förutom en massa mail så gick allt smärtfritt; vi slapp glaskross, försvunna paket och ingen blev lurad. Lite pinsamt var det dock när jag öppnade min låda och upptäckte att jag fått ett par extra bonusöl: en Dog Fish Head 120 min IPA och en Brooklyn Black Chocolate Stout, utan att själv ha skickat något. Nåväl, Dev verkade på det stora hela nöjd med bytet och jag lovade dyrt och heligt att fixa lite extra godsaker vid ett eventuellt framtida byte.

I slutet av januari 2008 flyttade jag och min familj till Malmö och med närheten till Köpenhamn så hade jag äntligen tillgång till lite vettig bytesammunition. Jag visste att Dev gillade Mikkeller och med det i åtanke så skickade jag en förfrågan om ett nytt byte. Ganska snart vart vi igång igen och allt flöt på bra, möjligen tyckte jag att min amerikanske vän ändrade bytesobjekt ett par gånger för mycket för min smak och han uppträdde lite allmänt förvirrat men på det stora hela funkade det bra. Precis när jag trodde att allt var klart så får jag ett mail från Dev att han inte kunde genomföra bytet för att han var sjuk. Självklart blev jag lite fundersam över vilken sjukdom det var tal om men det kändes lite oförskämt att fråga så jag valde istället att skicka en lyckönskning om ett snabbt tillfrisknande. Ölen jag hunnit köpa lovade jag att spara men min vana trogen så lyckades de inte överleva mer än ett par månader i kylen. Som tur var så var det inget jätteexklusivt jag köpt in så jag hade inte allt för dåligt samvete.

Någon gång i slutet av december 2008 mailade Dev mig och bad om ursäkt för att han drog sig ur förra bytet, han hade legat inne för strålbehandling av cancer och hade varit helt slutkörd. Jag frågade honom om han var bra nu och fick ett, så här i efterhand, något glidande svar där han skrev att det värsta var över eller något liknande. Blev förstås glad för detta och eftersom Dev inte verkade vara så värst intresserad att diskutera frågan något mer så antog jag att allt var ok. Hur som haver så beslutade vi att fixa ett nytt byte:
Är man ölnörd så är man

Gick inte mer än ett par månader innan jag fick ett mail från Dev där han sa att han skulle på Dark Lord Day 2009 och kunde fixa några flaskor Dark Lord åt mig. Snabbare än blixten styrde vi upp ett byte till:
Ölbytardax igen
Lite nya roliga öl

16:e juni mailade jag och frågade om han hunnit testa någon flaska Blåbär än och fick svaret att han varit lite sjuk och inte haft möjlighet att pröva ännu. Han intygade dock att han var väldigt spänd och skulle höra av sig så fort han fått möjlighet att dricka ett glas. Efter det hörde jag inte av honom något mer och jag såg att han var rätt inaktiv på BA. Hade en svag aning om att allt inte stod rätt till men jag valde att inte undersöka det något närmare.

20:e juli fick jag ett meddelande av Anders and Ale att Buckeyesox (Devs namn på BeerAdvocate). Det visade sig att hans fru Candice hade mailat och meddelat BeerAdvocate att Dev avlidit endast 31 år gammal.

Jag kan inte påstå att jag kände Dev speciellt väl men det känns ändå sorgligt att förlora någon man känner. Vi brukade hålla kontakten via mail och tipsa varandra om nya öl, schysst musik och planerade lite framtida byten. Så här i efterhand finns massa saker man ångrar att man inte sagt och jag känner mig rätt blåögd som inte fattade hur allvarligt sjuk han faktiskt var. Å andra sidan så visade han aldrig något större intresse av att diskutera sin sjukdom och det måste man acceptera. Dev kändes som en väldigt positiv människa och min hobbyanalys av det hela är att han inte gillade att diskutera sin cancer för han trodde in i det längsta att han skulle kunna bli frisk. Genom att tänka positivt och planera för framtiden så gjorde han förhoppningsvis sin vardag mer uthärdlig.

Det här är utan tvekan något av det jobbigaste jag någonsin har skrivit och jag har funderat en hel del på om det var lämpligt att lägga upp på bloggen. Hade jag skrivit en dagbok hade jag nog valt att skriva det där men nu får det bli så här.

Vila i frid Dev Padamadan

/Markus

Ps. Om jag ska avsluta med en lite roliga anekdot så kan jag nämna att jag i närmare ett år trodde att Dev var en indian med fjäderskrud, tomahawk och mustang. Tyckte väl någon gång att Padamadan inte var helt klockrent efternamn men vad vet jag om Sioux namn eller dylikt? Tog mig lite tid innan jag fick se en bild på honom och förstod att "Indian" på engelska inte per automatik betyder "American Indian". Ibland är man bra mycket dummare än vad man ser ut och helt plötsligt hade min ölindian blivit en ölindier;-)

Ölprovning på jobbet

Efter många om och lyckades jag få tummen ur arslet och anordna en ölprovning på jobbet. Tog mig flera månader att planera vilka öl vi skulle testa och efter mycket vånda kom jag fram till följande laguppställning:

Nils Oscar ”God Lager”
Oppigårds ”Summer Ale”
Klein Brouwerij De Glazen Toren ”Saison d'Erpe-Mere”
Heller Trum ” Aecht Schlenkerla Rauchbier Märzen”
Mikkeller ”Simcoe Single Hop”
Oud Beersel ”Oude Geuze Vieille”
Brouwerij Duvel Moortgat "Maredsous 8”
Brooklyn Brewerys ”Black Chocolate Stout”

Det kändes som om det blev en rätt schysst kombination av öl, några lättare, några tyngre, några lager, några ale och så en spontanjäst rackare. Hade föredragit något mer bitigt från exempelvis Cantillon men utbudet var rätt klent på Systembolaget så jag fick nöja mig med några Oude Geuze Vieille”, inte jättespännande men helt okej öl.

Som tilltugg så blev det lite blandat smått och gott:
Opastöriserad Brie, Saint Agur, rökt ost, Västerbottensost och en hårdost jag för tillfället har tappat namnet på
Knäckebröd samt ljust lantbröd
Mörk choklad
Hembakad chokladkaka med en jäkla massa kakao och mörk choklad

Hade först tänkt att styra upp det hela med små provtallrikar där jag märkt upp vilken öl som passade ihop med vilket tilltugg men det blev omständligt plus att jag, om jag ska vara helt ärlig, har en del luckor i mitt öl/tilltuggskännande så jag skippade den idén. Istället gjorde jag några rekommendationer i början av kvällen såsom:


Västerbottensost, smakens!

Summer Ale – Västerbottensost och knäckebröd
Black Chocolate Stout - choklad/kladdkaka
Saison d’Erpe-Mere - Brie och lantbröd
Schlenkerla - Rökt ost

I övrigt fick mina kollegor kombinera hur de ville och jag misstänker att det fanns vissa som inte var helt lysande men smaken är ju som tur är mer eller mindre subjektiv. I min ungdom hade jag en kamrat som gillade gröt och ketchup, inte min kopp te men han var nöjd när han käkade det så varför ska jag gnälla? Min enda rekommendation var att pröva några klunkar öl innan eventuellt tilltugg.

Min tanke var att hålla en kort genomgång av ölets historia, olika ölstilar och ölbryggning. För att inte riskera att någon somnade under genomgången, det var ju trots fredag eftermiddag som hela evenemanget skulle gå av stapeln, så tänkte jag hålla mig till max tio minuter. Min vana trogen så tappade jag alla koncept efter några dagars arbete med min PowerPoint-presentation; med över 60 bilder så var det närmare en timme jag skulle behöva hålla på. Sagt och gjort, det blev att kapa rätt friskt och kompromissa lite; om jag bjöd på första ölen på en gång kändes det helt legitimt att prata tio minuter längre. Sagt och gjort, efter ett provgenomgång med min kära fru så klockade min presentation in på ca 20 minuter och då fick det vara nog.

På det stora hela tyckte jag kvällen flöt på rätt bra, fanns en del distraktionsmoment (fotboll någon?) och jag kände mig inte helt bekväm i rollen som ”föreläsare” men det funkade överlag rätt bra. Det roliga var att i princip alla öl uppskattades, med undantag från Schlenkerla men det var ju inte någon högoddsare. ”Doftar som kassler”, ”Är det här öl eller vad?” och liknande kommentarer hördes i rummet och så, till min förvåning, var det en del som inte uppskattade kombinationen rökig öl och rökt ost. ”De tar ut varandra så det blir nästan ingen röksmak kvar” För egen del kan jag förstå reaktionen men det är nog det som gör att jag älskar den kombinationen, osten och ölen blir till ett. Men det är klart, mer rökigt blir det ju inte men jag tycker att det blir en trevlig samklang; mer Vivaldi än Captain Beefheart så att säga;-)


Captain Beefheart and His Magic Band 1969

Nåväl, det är inte helt omöjligt att man gör något liknande i framtiden och den här gången ska jag finslipa presentationen något. Min chef tyckte det var rätt kul att få reda på att en ”…apa är mindre besk än en dubbel india pale ale”.) Ahem… även den bästa kan snurra bort sig i förkortningsdjungeln.

/Markus


Ja, bilden är "stulen"

Ps. Sitter och smuttar på en ”Mephistopheles´ Stout” från Avery och den var mycket bättre än jag förväntade mig, spritig är den men otroligt nog inte direkt störande. I varjefall inte med tanke på att den är på 16%. Känns som om det är att svära i kyrkan men jag föredrar nog Mephistopheles framför Nögnes Ö:s Dark Horizone Second Edition. DH var mycket mer spritig och kändes i största allmänhet mer obalanserad. Är dock spänd att få testa den igen om ett par år för det känns som om den har goda lagringspotential. Som sagt, smaken är som baken.

Färska humlebomber, är det något för Sverige?

Upptäckte att jag varit lite otydlig: inlägget gäller specifikt importerad öl men kan säkert appliceras på svenska bryggeriers produkter också.

Vet inte hur många gånger jag har köpt humletrötta öl på Systembolaget eller ute på puben. Besvikelsen är alltid densamma och varje gång bannar jag mig för att jag köpt öl som inte varit hundra frisk. I många fall är det tyvärr så att det inte finns något brygg- eller bäst före datum och det gör ju att det blir riktig rysk roulette. Kommer man få en fräsch flaska eller inte? Är det någon ny öl så finns oddsen att man chansar och när man känner att ölen inte riktigt levererar så sitter man och surar. Som typisk svensk står man där med mössan i handen och är några svenska riksdaler fattigare.

Frågan jag ställer mig är om det är någon idé att köpa denna typ av öl i Sverige? Vi svenskar tror jag rent generellt har en rätt vag idé om hur en bra amerikansk humlebomb ska smaka. Har man provat fräsch Stone Ruination så är det en helt annan sak än de något humletrötta rackarna som Bishops Arms i Malmö sålde för ett tag sedan. Det är svårt att förstå hur mycket doft- och aromhumlen försvinner på bara ett halvår, en humlefräsch öl kan förvandlas till en ”kokt grönsakssoppa” eller ”sötsliskig maltsörja” oroväckande snabbt.

Vet inte vad det beror på att det tar sådan tid att få hem öl till Systembolaget men jag har några kvalificerade gissningar:
-Systembolaget har ett inköpssystem som inte främjar att snabbt få in produkterna till försäljning.
-Importörerna har inte möjlighet att beställa den nybryggda ölen, man får ta det som finns tillgängligt.
-Frakten/importen tar lång tid.
-Bryggerierna är inte så nogräknade när det gäller att sälja fräsch öl, de skickar i princip vad som helst till oss svältfödda skandinaver.
-Systembolaget/importörerna har inte kunskap eller intresse av att leverera en fräsch produkt.

Ett bra exempel är Nögne Ö:s India Pale Ale. Har privatimporterat den vid ett antal tillfällen och de flaskor jag fått har bara blivit äldre och äldre, senast tror jag de var närmare ett och ett halvt år gamla och smakade därefter. Inte ett uns doft- eller aromhumlen utan bara en massa grenig beska och maltsötma som kändes så där lagom intressant. Frågan är vem man ska skylla på? Nögne Ö har, om jag minns det, ett rätt optimistiskt bäst före datum och då blir det ju svårt att skylla på importören. Mikkellers Simcoe Single Hop IPA är en annan öl med väl tilltaget bäst före datum, vad sägs om 21:a april 2011? Jag tvekar inte en sekund på att ölen går att dricka utan risk för hälsan men någon IPA i egentlig mening lär det knappast vara tal om, man lär få leta efter med stjärnkikare för att hitta något uns humle i Simcon 2011. Möjligen skulle detta förfall kunna förhindras om man förvarade flaskorna kring noll grader men vad är oddsen för att det sker?

Tycker Russian River är riktigt trevliga för de har förstått konceptet med fräsch öl. På etiketten på deras Pliny the Elder står det bland annat bryggdatum plus: ”Pliny is for savoring, not for saving”, “Do not age” osv. Tycker det är ett riktigt föredöme för andra bryggerier och det ger mig som konsument möjlighet att bedöma om ölen är nog fräsch för mig.

Någonstans kan man fundera på om vi ölkonsumenter är lite för snälla, egentligen borde vi kräva av bryggerierna att de faktiskt sätter ett bryggdatum på flaskan. Vi borde också kräva att få reda på hur gamla ölen är innan vi köper dem och det kravet skulle man först och främst rikta till Systembolaget. Om de inte kan säga när ölen är producerad så ska man inte överhuvudtaget köpa den. Alternativet är att reklamera ölen för att den är för humlefadd. Frågan är väl hur Systembolagets skulle hantera en sådan fråga, korkat vin är de ju rätt vana med men medvetna ölkonsumenter som bestämt hävdar att ölen har passerat bäst före datum är nog en helt annan fråga. ”Ursäkta men den här ölen har slutat smaka humle, kan jag få mina pengar tillbaka?”

/Markus

Ölfestivalen i Valby, Köpenhamn

Lördag 16:e maj runt tiotiden satte jag mig på min stålspringare med destination Malmö Centralstation. Det var dags för min första ölfestival och jag kände mig ruggigt peppad trots en något bristfällig planering. Jag hade snabbt skummat igenom programmet kvällen innan och noterat att det fanns gott om öl som jag ville testa. En van festivalbesökare vet ju att planering kan vara nog så viktigt men jag kände att det fick bli på känsla den här gången. Sen hade jag ett trumfkort på handen, jag skulle träffa Anders i Köpenhamn och göra honom sällskap. Han hade hunnit med att besöka festivalen på fredagen och detta tillsammans med den groteska mängd finöl han testat gjorde att jag kände mig rätt trygg, det han testat och tyckte var bra skulle jag med stor sannolikhet också gilla.

Väl framme vid Huvudbangården träffade jag Anders och vi slog följe till Valbyhallen. Vi hade inte mer än hunnit ställa oss i kön innan vi blev erbjudna att pröva Mikkeller "Single Hop Nugget IPA" ur stiliga plastmuggar. När blev man senast bjuden på bärs vid lunchtid innan man ens hunnit lösa in sig? Dessa danskar.


Valby Hallen

Väl inne var det bara att utkvittera en festivalkatalog, tio stycken polletter (man fick ett smakprov på mellan 5-10 cl per pollett) och sitt alldeles egna provglas. Första ölen vi testade blev De Molens ”Mout and Mocca” och det var en riktig bra start på dagen, en kraftig kaffestout inte helt olik Founders "Breakfast Stout". Rackarns gott var det i varjefall. Om jag minns rätt blev nästa öl en "Eiken Hel & Verdoemenis". En kraftig Imperial Stout med noll och inget skum vilket kändes konstigt. En öl utan minsta tillstymmelse till kolsyra är rent generellt ett defekt öl för mig. Doften var lite lustig också, kändes som vattenfärg man målade med när man gick grundskolan. Hm… inget jag gick igång på direkt men jag kanske skulle behöva pröva den igen för att förstå dess storhet. Prövade även "Black Damnation" och det var mer en öl i min smak, en blandning mellan Struises "Black Albert" och De Molens "Hel & Verdoemenis". Syrlig belgisk Imperial Stout, mums!


Mikkellers stånd

Jag testade också Mikkellers festivalöl "Stella O" som var fantastiskt bra. Ölet doftade av apelsin, grape och möjligen lite mango och hade en kraftig sötma som balanserade upp den väl tilltagna beskan. En drömöl för humlemissbrukare. För min del skulle jag klassa ölen som en amerikansk Barley Wine men enligt Mikkeller är det en blandning av DIPA, Barley Wine och Strong Ale. Vad blir det härnäst månne? Lambic/Pilsner/Old Ale/Stout? Personligen blir det lite rörigt när man beskriver ett öl som en blandning av en massa stilar och när det gäller DIPA och Barley Wine så ligger de ju rätt nära varandra och när man sedan slänger in en ”slaskstil” som Strong Ale blir det i princip obegripligt för mig. Nåja, nu ska vi inte gnälla på stilbeteckningen. Efter provsmakningen konstaterade jag att jag tyckte ölen var så god att det var läge att köpa hem ett par flaskor. Vet inte riktigt hur man tänkte när man tappade upp ölen men uppenbarligen tyckte Mikkeller att det var lämpligt att använda sig av 1,5 liters (!) flaskor. Blev ett jäkla släpande när jag skulle hem på kvällen med tåg/cykel men det var det värt, har nu två flaskor i min kyl i väntan på lämpligt tillfälle. Ska man dricka en själv får man planera in en ordentlig helkväll för annars kommer man bli a) less på ölen och b) rejält nitad.


Stella O

Anders lurade mig att offra en polett på ett glas av "Cave Creek Chili", ett otäckt Mexikanskt öl som färgmässigt påminde om Corona. I flaskan har någon lustig figur med sombrero stoppat en chilifrukt och så fort jag fick syn på det förstod jag att det var ett riktigt Kalle Anka öl. Anders förklarade att han läst att det är ett av världens sämsta öl och det gjorde att det kunde vara kul att testa. Ja vad sjutton, man lever ju bara en gång. Cave Creek doftade unket och en hel massa chili, ingen större överraskning där inte, och ölet smakade fullständigt vidrigt. Chilispad blandat med söt och vattnig Mexikansk öl är inte min kopp te. Hettan var väl i praktiken det enda positiva, fy fan vad det brände i halsen efter en klunk och det tog åtskilliga glas vatten innan mina smaklökar vaknade till liv igen. För att roa oss lite så försökte vi lura på ölen till lite folk vi träffade, gick rätt dåligt och om jag minns rätt var det bara två personer som testade. De flesta rutinerade ölprovare ryggade tillbaka och ville inte testa och en person funderade om jag och Anders tänkte sabba resten av kvällens smakupplevelser med chili;-) Tror det gick åt max 2 cl innan vi gav upp och hällde ut skiten.


Dark Horizone 1st Edition utspilld på golvet, fy på dig Anders!

Framåt tiotiden så träffade vi på Fredrik och med honom i spetsen gjorde vi en sista tapper ansträngning att pröva några sista öl innan festivalen stängde. Vi snurrade runt ett bra tag och hamnade slutligen vid Nibe Bryghus. Fredrik visade här prov på ett välsmort munläder och lyckades rätt snabbt trolla fram fem smakprov med hjälp av en pollett. Tyvärr visade det sig att ölen vi testade (bland annat Anker Porter, Sekstant, Kompas och Den Lille Fede) var allt annat än bra. Deras Imperial IPA Sekstant var det inget tjong i allas, söt och sliskig och fruktansvärt intetsägande, den lilla feta pilsnern var ohyggligt ofräsch och doftade bara kokta grönskar osv. Jag behövde inte mer en munfull av varje öl för att konstatera att Nibe får behålla sina öl för sig själva. Usch, tvi och bläh är en bra sammanfattning av deras osannolikt trista öl.

Hos Brooklyn Brewery lyckades vi få pröva en variant av Local 1 som Garrett Oliver kallade "Wild 1" som var lagrad på ekfat och där man använt Orvaljäst, om jag minns rätt. Den var väldigt god och funkig som sig bör. Jag trodde det var slut här men efter liten stund så fick vi hänga med till Mikkeller för att pröva lite "Black OPS", Garrett hade en flaska kvar som han skulle bjuda danskarna på och vi blev av någon anledning inkluderade på denna bjudning.


Black OPS existerar!

Jag kände mig inte speciellt sugen på mer Imperial Stout så jag prövade ingenting däremot så blev det en sista "Stella O" som Fredrik fick äran att tappa upp.


En av Mikkellers nya medarbetare månne?

Vid det här laget hade några vakter upptäckt att det fanns tre rätt förfriskade svenskar som hängde kvar på utställarnas efterfest och vi blev vänligt men bestämt avpolletterade. Vi hade helt missat att festivalen stängts för oss vanliga dödliga. Så det kan gå när man har trevligt och får chansen att testa en massa öl i världsklass;-)

Hemresan gick rätt lugnt trots problem med sönderslagna provglas, försvunna tändare, lång väntan på Huvudbangården, sunkiga hamburgare på MC Donalds och allmän trötthet och förvirring. Väl hemma kunde jag konstatera att det varit en väldigt trevlig festival och förutom en massa nya häftiga smakupplevelser så hade jag lyckats komma över fyra provglas och köpt två flaskor "Stella O". Super nice.

/Markus

Ps. Under dagen/kvällen hann vi med att träffa en massa trevliga människor som vi pratade öl med. (Vad annars kan man tänkas prata om på en ölfestival?) Några av dem var Rojjo, Baggio, Fredrik och hans kompis Andreas och Tomas med fru. Får passa på att tacka er alla och hoppas vi träffas igen på någon ölfestival i framtiden. Var flera andra som jag också pratade med men med tanke på vilket jäkla teflonminne jag har så minns jag inga namn. Hur som helst var det även kul att träffa er;-)