Duvel tripel hop

Jag och Anders And Ale träffades på Bishop’s Arms igår för att snacka lite skit och dricka någon öl. Var en riktig spontanträff och det var väldigt trevlig och väldig ölnördigt, precis som sig bör. Vi satt och diskuterade rätt länge om vilken öl som kunde vara lämplig att pröva och efter ett tag föll valet på Duvel Tripel Hop. Kändes som om det var en lämpligt stor öl att dela och Anders hade missat att köpa någon flaska när den kom till Sverige förra året.

600 flaskor Duvel Triple Hop importerades till Sverige i början av förra året och av dessa såldes 300 av systembolaget. Priset då var 182:- och Bishop’s tog 590:-. Rätt mycket pengar men å andra sidan måste man ju unna sig ibland. Misstänker att det inte finns så vansinnigt många flaskor kvar i Sverige för den delen så det kändes lite extra speciellt.

Triple Hop är på 9,5 % istället för 8,5 % som den vanliga Duveln. Tre sorters humle ingår i Triple Hop och utöver Saaz och Styrian Goldings, som man hittar i den vanliga Duvel ölen, så har man tillsatt Amarillo.

När väl ölen blivit kyld ett tag, vi fick be om det i förväg eftersom Bishop´s Arms i Malmö inte har vett att förvara alla sina öl i kylar, så fick vi var sitt Duvelglas och letade oss tillbaka till vårt bord och hällde upp ölen.

Ölet skummade ordentligt, precis som man förväntar sig av en Duvel, och den ljusgula grummliga vätskan påminde i den dämpade belysningen om den vanliga Duveln. I doften kunde man tydligt känna gröna äpplen och det kombinerat med den patenterade belgiska funkigheten gjorde att jag fick associerade av jästa äpplen och i förlängningen cider. Den syrliga tonen gav ölet en fantastisk frisk och fräsch doft och jag minns inte att Tripel Hopen var så här fruktig när jag drack den förra året.

I smaken tyckte jag att äpplen, de jästa tonerna och sötman var det mest framträdande. Ölet är relativt torrt och det finns en hel del humlebeska kvar trots att ölet har närmare ett år på nacken. Jag tycker Tripel Hopen är mer balanserad, vinös och söt än den vanliga Duveln och skulle jag välja någon så föredrar jag nog den exklusivare storebrodern. Men å andra sidan så tycker jag det är tal om två rätt så olika öl så en jämförelse är inte helt rättvis. Kändes även som att Tripel Hopen hade utvecklats positivt och ölet kändes ännu mer fräscht och komplext än vad jag minns det.

Efter Tripel Hopen diskuterade vi om vi skulle ta ett glas Bigfoot, vi upptäckte att den fanns på tapp, men vi beslutade oss att det var klokast att avrunda. Tur var det för annars hade man nog riskerat ett allvarligt fall av blykeps dagen efter;-)

/Markus

Bajskaffe?

Fick äntligen hem ett par flaskor Beer Geek Brunch Weasel idag (tack Anders). Ölet är bryggt med Ca Pe Chon kaffe (borde det inte stå Kopi Luwak eller Civet?) och det är bryggt på en böna som har ätits upp av en palmmård som sedan, ahem, bajsat ut den. Bönan rengörs och rostas lätt och simsalabim har man världens dyraste kaffe, enligt Wikipedia så kostar ett kilo ca 7 000:- i Sverige. Galet dyrt är bara förnamnet.

Frågan jag ställer mig är vem i hela friden som kom på att det vore en bra idé att göra kaffe på en böna man hittar i bajs? Jag kan förstå att någon stackars svältande bonde någonstans i Sverige hittade en tunna med jäst strömming och åt den i brist på mat, jag kan förstå hur man började på att äta möglig ost på grund av matbrist osv. men inte Kopi Luwak. Kaffe är ju inte direkt någon livsnödvändighet och det känns inte helt sannolikt att någon koffeinist skulle känna sig så desperat att han börjar på gräva i djurspillning för att hitta bönor att rosta. Är det en produkt som är producerad av misstag, på grund av brist på råvaror eller är det ett resultat av jakten på nya exklusiva råvaror? Vet egentligen inte vilket av alternativen som är bättre.

Ett är då säkert, det är ett tacksamt öl att marknadsföra och jag tycker man märkt av det eftersom det varit en hel del skriverier kring släppet. Frågan är om man använt sig av Kopi Luwak på grund av marknadsföringspotentialen eller på grund av smaken det ger ölen.

Personligen är jag mest intresserad om det är ett bra öl eller inte men jag ska inte sticka under stolen med att jag nog har uppmärksammat Beer Geek Brunch Weasel lite mer just på grund av att det är ett öl bryggt på ”bajskaffe”. Fråga mig bara inte varför det egentligen är mer intressant att testa den här ölen på grund av Kopi Luwak, en bra öl är ju en bra öl oberoende på vad den är bryggd med. Kan man tycka i varjefall.

”Allting går att sälja med mördande reklam, även kaffebönor som passerat genom en palmmårds matsmältningssystem.”

/Markus

Smoke Jumper Smoked Imperial Porter

Testade min andra flaska Smoke Jumper igår och jag hade sinnesnärvaro att göra lite minnesanteckningar den här gången. Var lite så där lagom oorganiserad och detta, i kombination med min extremt manliga handstil, gjorde att jag fick lite svårt att uttyda exakt vad jag menade och vad jag egentligen skrivit. Nåja, bättre med en liten recension än ingen alls:

Ölet skummar något extremt och med blotta förskräckelsen hinner jag förhindra en översvämning på köksbordet. Att välja ett Duvelglas var väl inte speciellt listigt men det är nog första gången jag testar en porter som beter sig på det här viset.

Skummet som bildas är ljusbrunt och ligger kvar förvånansvärt länge, ölen är ju ändå på närmare 10 volymprocent.

Det är elegant rökigt utan att vara mesigt, som ett mellanting mellan Nils Oscar Rökporter och Aecht Schlenkerla ungefär. Förbannar mig själv för att jag inte har någon rökt ost, rökt skinka eller liknande hemma; hade förmodligen suttit som en karatespark i mellangärdet tillsammans med ölen.

Förutom en tydlig sötma, röksmak och rostade toner så hittar jag en mycket trevlig lakritssmak i ölen, tänk Malacos salta sillar. Får även en brännande känsla i munnen, ungefär som när man äter stark mat, och jag antar att det är alkoholen som gör sig påmind. Normalt sett ogillar jag öl som har en alkoholdoft och/eller smak men i det här fallet så störde det inte alls utan snarare tvärtom. I eftersmaken tycker jag mig känna lite mineraltoner (järn), ett uns alkohol och sötma. Efter att ha druckit några klunkar så kände jag hur jag blev alldeles torr i munnen, påminde inte så lite om ett strävt vitt vin.

Min slutsats så här i efterhand är att det var ett riktigt bra öl, troligtvis ett av de bättre som Left Hand har producerat. Smaskens!

/Markus

Mera musik

Tänkte tipsa om ett alldeles förträffligt engelskt band vid namn Pineapple Thief. Det var ursprungligen tal om ett soloprojekt för sångaren/

gitarristen Bruce Soord och den första skivan Abducting släpptes 1999. Från att ha varit ett rent studioprojekt så har det på senare år blivit tal om ett "riktigt" band.

Jag har inte hört speciellt mycket av det äldre materialet men deras senaste skiva Tightly Unwound (2008) är otroligt bra. Gillar man band som Porcupine Tree, Radiohead, Muse osv. så är oddsen goda att man kommer gilla Pineapple Thief. Det är tal om rätt popig rock och det låtar väldigt engelskt. Ta och kika in på www.myspace.com/thepineapplethief och lyssna på Shoot First eller Tightly Wound så får man en bra idé om hur Tightly Unwound låter.

Rolig trivia:
-Bandet har mer än namn och musik gemensamt med Porcupine Tree; Steven Wilson hjälpte dem att skaffa sitt nuvarande skivkontrakt.
-Deras trummis är Keith Harrison är brorson till Gentle Giants keyboardist Kerry Minnear. Det smäller högt för mig som gillar massa engelsk 70-tals prog.

Passande öl: Bitter & Twisted
Elegant, smakrikt och lättdrucket, precis som bandet.

/Markus

Är Mariestads Export och Norrlands Guld samma öl?

Varför överhuvud-taget göra ett sådant här ölstest är den första frågan vän av ordning ställer sig. Ett är då säkert, det beror inte på något brinnande intresse för dylika tokfiltrerade essensöl. Ska jag vara helt ärlig så minns jag faktiskt inte när jag senast drack vare sig Mariestads eller Norrlands och det ger mig en känsla av välbefinnande. Ölfascist, javisst!

Nåväl, varför ens bry sig om att testa öl man ogillar? Idén kommer ursprungligen från Double Bastard Beer Blogblog (Läs inlägget Myten om Mariestads publicerad 2008-09-07). DB hävdade att Mariestads och Norrlands bryggs i samma tankar och ställde frågan om det fanns fler likheter mellan ölen än så. Jag konstaterade att bägge har 5,3 volymprocent alkohol och det ger en fingervisning om att det faktiskt finns en möjlighet att det är samma öl.

Efter en diskussion med min bror och en ölbryggande kompis så beslutade vi oss för att utföra följande test på mellandagarna förra året i Ångsta (Jämtland). Mitt ibland vertikalprovningar av Yeti så klämde vi in lite smakkalibrerande industrilager och gjorde en insats för ölvetenskapen;-)

Så här gick vi till väga:

Två burkar inhandlades:
Norrlands Guld 08 sept 09 11:06X
Mariestads Export 14 sept 09 15:05X

Burkarna hade förvarats på samma ställe och vätskan hade temperaturen 11°C. Vi använde oss av samma sorts glas och vid första testet var det känt vilket prov som var vilket öl. I den andra och tredje omgången genomförde vi sedan ett blindtest.


En skvätt öl sparades av båda sorter för mätning av densiteten med hjälp av en vanlig hydrometer. Koldioxiden vispades bort i de två proven för korrekt mätning och kalibrering gjordes med hänsyn till temperatur.

Vad blev resultatet då?

Samtliga inblandade ölprovare enades om att färg, skum och doft var identiska för de två märkena. Kolsyrehalten verkade också vara densamma. I den första omgången, där det alltså var känt vilket prov som var vilket så tyckte alla att det var något mer humlebeska i Mariestads Export. När vi sen gick över till blindtest blev det genast svårare, två av tre blandade nu ihop ölen (däribland jag) och en allmän förvirring spred sig. Kunde det vara så att det inte alls var någon skillnad utan bara tal om placebo? Vi gjorde ett blindtest till och då tyckte vi allihopa att det kändes som samma öl, ingen av oss kunde helt enkelt skilja dem åt.

Hydrometertestet visade att Norrlands Guld hade densitet ung. 1006 g/l, medan motsvarande värde för Mariestads var 1005 g/l. (För er som inte är insnöade i bryggeritekniska detaljer: Om två öl har samma alkoholhalt och densitet innebär det att de vörter som sattes att jäsa också hade samma densitet. I detta fall där vi har att göra med två ljusa lageröl med samma alkoholhalt skulle detta förhållande peka mot att det rör sig om ett och samma öl.)

Slutsatser:

Panelen var ense: Mariestads Export och Norrlands Guld är samma öl.

Det initiala intrycket att Mariestads Export var mer humlepräglat förklarade vi med att jag redan före provningen lade fram hypotesen att Mariestads Export kanske kunde vara mer humlat för att vara lyxigare. Panelen blev förledd av min välformulerade tanke och detta kan mycket väl ha påverkat vårt initiala intryck;-) För inte kan man väl vara så lurig att man säljer samma vätska under olika namn? Mariestads Export är ju ölet för livsnjutare och Norrlands Guld ölet för dem som vill vara sig själva för en stund.

Även uppgifterna om ölens densitet styrker uppfattningen att det rör sig om ett och samma öl. Skillnaden mellan de två mätvärdena är så liten att den säkert kan förklaras av precisionen i hydrometern eller att det finns variationer mellan satser.

Om det nu trots allt är så att det rör sig om två olika öl inställer sig frågan: Varför göra två olika produkter så lika att det inte är möjligt att känna någon skillnad? Man ska väl inte behöva skicka öl på analys i laboratorium för att kunna säkerställa de eventuella skillnader som finns?

Och ifall samma vätska krängs till olika pris kan är det ännu ett tecken på att den duger åt såväl fleecejackor på tallhedar som den som sitter i en skön, knarrig fåtölj.

/Markus, Johan och Tor

Ps. Verkar råda en viss förvirring när det gäller de härliga Beska, Fyllighet och Sötma cirklarna för Mariestads. Enligt systembolagets hemsida så har ölen knappt någon sötma alls, typ 5 minuter över tolv, men på Spendrups hemsida är klockan kvart över. Godtyckligheten med dessa cirklar gör sig ännu mer påtaglig när inte ens tillverkaren och systembolaget lyckas enas om hur söt ölen är. Följdfrågan är väl hur söt i relation till vad? En sockerbit, en annan fulöl, en bocköl, rödtjut eller sirap;-)
Ps. 2 Som ni kan se är foto ett av min brors största fritidsintressen.

Är man nörd så är man

Har via BeerAdvocate kommit i kontakt med en amerikan som jag bytt öl med ett par gånger. Han har mest varit intresserad av Mikkeller men det har blivit lite annat smått och gott från Nils Oscar, Amager och Jämtlands. Själv har jag inriktat mig på Imperial Stouts och Double India Pale Ales, känns som om det får bli några riktigt häftiga pjäser om man ska betala närmare 200:- per flaska. (Kostnaden för ölen man köper plus frakt på ca 1 000:- gör att det piper iväg en del pris.) Mitt senaste byte resulterade i följande flaskor:
Founders Double Trouble
Founders Imperial Stout
Bell´s Expedition Stout
Bell´s Hopslam
He'Brew Bittersweet Lenny´s R.I.P.A.
Three Floyds Behemoth
Brooklyn Black OPS
Southern Tiers Choklat
Founders Kentucky Breakfast

Har än så länge bara testat en flaska Hopslam och den var kanonbra. En av de bästa amerikanska DIPA som jag har prövat, superfräsch i smak/doft och med en trevlig sötma som balanserar upp den brutala beskan. En personlig favorit inom denna extremt amerikanska stil tillsammans med Hercules, Ruination, Unearthly och Bigfoot (Sierra Nevada får hävda att det är en Barley Wine hur mycket de vill, för mig är det en DIPA;-)

Dagens I-landsproblem: Jag vet inte när min lillebror behagar komma ner till Snapphaneland och det innebär att jag inte vet när jag kommer få pröva någon av ovanstående öl. Buhu!

Dagens hurra: Vi får hem tolv flaskor Old Ruffian Barley Wine till ölkällaren. Gjorde en privatimport via systembolaget och kostnaden blev ca 80:- per flaska. Det priset känns rätt överkomligt med tanke på vad man får betala för ölen i Köpenhamn.

/Markus

Var Opeth bra och blev det någon trevlig öl?

På a) svarar jag: ja och på b) svarar jag: nja.

Kvällen i sig var väldig trevlig, jag och en musikintresserad arbetskollega (det finns sådana i verkligheten även om det ibland kan vara svårt att tro det) gick på Restaurang Möllan och åt innan spelningen. Maten var kanonbra, jag käkade grillspett som jag varmt kan rekommendera, men tyvärr var ölutbudet var inte mycket att hänga i julgranen. Det enda av intresse som jag kunde hitta var Maredsous 6 så det fick bli ett par sådana.

Opeths spelning ger jag fyra halvsöta smultron av fem möjliga. Öppningen var kanonbra med Heir Apparent och Ghost of Perdition men sen blev det lite si och så med låtvalet. Tycker att det blev ett par lugna låtar för mycket och några äldre låtar som jag inte tycker håller lika hög klass som senare material. Mot slutet blev det bättre och jag vill särskilt lyfta fram The Lotus Eater, det är en fantastisk låt och jag älskar mittpartiet som osar 70-tals funk, Gentle Giant och galen karnevalmusik. Hur i hela friden de lyckas klämma in något sådant i en dödsmetallåt utan att allt havererar låter jag vara osagt men ett är då säkert, det var jäkligt häftigt att höra det live.

Ids inte ens ödsla tid på att diskutera ölutbudet på KB, det är som på de flesta rockklubbar rent bedrövligt. Blev en iskall Guinness mest för att jag kände mig lite törstig.

/Markus

Ps. Så fort jag får bilder från min bror så kommer det ett riktigt fulölstest inspirerat av Double Bastard. Jag, min bror och en kompis testade Mariestads och Norrlands Guld för att försöka utröna om det kan vara samma öl i olika förpackning. Fortsättning följer…