söndag 24 maj 2009

Ölfestivalen i Valby, Köpenhamn

Lördag 16:e maj runt tiotiden satte jag mig på min stålspringare med destination Malmö Centralstation. Det var dags för min första ölfestival och jag kände mig ruggigt peppad trots en något bristfällig planering. Jag hade snabbt skummat igenom programmet kvällen innan och noterat att det fanns gott om öl som jag ville testa. En van festivalbesökare vet ju att planering kan vara nog så viktigt men jag kände att det fick bli på känsla den här gången. Sen hade jag ett trumfkort på handen, jag skulle träffa Anders i Köpenhamn och göra honom sällskap. Han hade hunnit med att besöka festivalen på fredagen och detta tillsammans med den groteska mängd finöl han testat gjorde att jag kände mig rätt trygg, det han testat och tyckte var bra skulle jag med stor sannolikhet också gilla.

Väl framme vid Huvudbangården träffade jag Anders och vi slog följe till Valbyhallen. Vi hade inte mer än hunnit ställa oss i kön innan vi blev erbjudna att pröva Mikkeller "Single Hop Nugget IPA" ur stiliga plastmuggar. När blev man senast bjuden på bärs vid lunchtid innan man ens hunnit lösa in sig? Dessa danskar.


Valby Hallen

Väl inne var det bara att utkvittera en festivalkatalog, tio stycken polletter (man fick ett smakprov på mellan 5-10 cl per pollett) och sitt alldeles egna provglas. Första ölen vi testade blev De Molens ”Mout and Mocca” och det var en riktig bra start på dagen, en kraftig kaffestout inte helt olik Founders "Breakfast Stout". Rackarns gott var det i varjefall. Om jag minns rätt blev nästa öl en "Eiken Hel & Verdoemenis". En kraftig Imperial Stout med noll och inget skum vilket kändes konstigt. En öl utan minsta tillstymmelse till kolsyra är rent generellt ett defekt öl för mig. Doften var lite lustig också, kändes som vattenfärg man målade med när man gick grundskolan. Hm… inget jag gick igång på direkt men jag kanske skulle behöva pröva den igen för att förstå dess storhet. Prövade även "Black Damnation" och det var mer en öl i min smak, en blandning mellan Struises "Black Albert" och De Molens "Hel & Verdoemenis". Syrlig belgisk Imperial Stout, mums!


Mikkellers stånd

Jag testade också Mikkellers festivalöl "Stella O" som var fantastiskt bra. Ölet doftade av apelsin, grape och möjligen lite mango och hade en kraftig sötma som balanserade upp den väl tilltagna beskan. En drömöl för humlemissbrukare. För min del skulle jag klassa ölen som en amerikansk Barley Wine men enligt Mikkeller är det en blandning av DIPA, Barley Wine och Strong Ale. Vad blir det härnäst månne? Lambic/Pilsner/Old Ale/Stout? Personligen blir det lite rörigt när man beskriver ett öl som en blandning av en massa stilar och när det gäller DIPA och Barley Wine så ligger de ju rätt nära varandra och när man sedan slänger in en ”slaskstil” som Strong Ale blir det i princip obegripligt för mig. Nåja, nu ska vi inte gnälla på stilbeteckningen. Efter provsmakningen konstaterade jag att jag tyckte ölen var så god att det var läge att köpa hem ett par flaskor. Vet inte riktigt hur man tänkte när man tappade upp ölen men uppenbarligen tyckte Mikkeller att det var lämpligt att använda sig av 1,5 liters (!) flaskor. Blev ett jäkla släpande när jag skulle hem på kvällen med tåg/cykel men det var det värt, har nu två flaskor i min kyl i väntan på lämpligt tillfälle. Ska man dricka en själv får man planera in en ordentlig helkväll för annars kommer man bli a) less på ölen och b) rejält nitad.


Stella O

Anders lurade mig att offra en polett på ett glas av "Cave Creek Chili", ett otäckt Mexikanskt öl som färgmässigt påminde om Corona. I flaskan har någon lustig figur med sombrero stoppat en chilifrukt och så fort jag fick syn på det förstod jag att det var ett riktigt Kalle Anka öl. Anders förklarade att han läst att det är ett av världens sämsta öl och det gjorde att det kunde vara kul att testa. Ja vad sjutton, man lever ju bara en gång. Cave Creek doftade unket och en hel massa chili, ingen större överraskning där inte, och ölet smakade fullständigt vidrigt. Chilispad blandat med söt och vattnig Mexikansk öl är inte min kopp te. Hettan var väl i praktiken det enda positiva, fy fan vad det brände i halsen efter en klunk och det tog åtskilliga glas vatten innan mina smaklökar vaknade till liv igen. För att roa oss lite så försökte vi lura på ölen till lite folk vi träffade, gick rätt dåligt och om jag minns rätt var det bara två personer som testade. De flesta rutinerade ölprovare ryggade tillbaka och ville inte testa och en person funderade om jag och Anders tänkte sabba resten av kvällens smakupplevelser med chili;-) Tror det gick åt max 2 cl innan vi gav upp och hällde ut skiten.


Dark Horizone 1st Edition utspilld på golvet, fy på dig Anders!

Framåt tiotiden så träffade vi på Fredrik och med honom i spetsen gjorde vi en sista tapper ansträngning att pröva några sista öl innan festivalen stängde. Vi snurrade runt ett bra tag och hamnade slutligen vid Nibe Bryghus. Fredrik visade här prov på ett välsmort munläder och lyckades rätt snabbt trolla fram fem smakprov med hjälp av en pollett. Tyvärr visade det sig att ölen vi testade (bland annat Anker Porter, Sekstant, Kompas och Den Lille Fede) var allt annat än bra. Deras Imperial IPA Sekstant var det inget tjong i allas, söt och sliskig och fruktansvärt intetsägande, den lilla feta pilsnern var ohyggligt ofräsch och doftade bara kokta grönskar osv. Jag behövde inte mer en munfull av varje öl för att konstatera att Nibe får behålla sina öl för sig själva. Usch, tvi och bläh är en bra sammanfattning av deras osannolikt trista öl.

Hos Brooklyn Brewery lyckades vi få pröva en variant av Local 1 som Garrett Oliver kallade "Wild 1" som var lagrad på ekfat och där man använt Orvaljäst, om jag minns rätt. Den var väldigt god och funkig som sig bör. Jag trodde det var slut här men efter liten stund så fick vi hänga med till Mikkeller för att pröva lite "Black OPS", Garrett hade en flaska kvar som han skulle bjuda danskarna på och vi blev av någon anledning inkluderade på denna bjudning.


Black OPS existerar!

Jag kände mig inte speciellt sugen på mer Imperial Stout så jag prövade ingenting däremot så blev det en sista "Stella O" som Fredrik fick äran att tappa upp.


En av Mikkellers nya medarbetare månne?

Vid det här laget hade några vakter upptäckt att det fanns tre rätt förfriskade svenskar som hängde kvar på utställarnas efterfest och vi blev vänligt men bestämt avpolletterade. Vi hade helt missat att festivalen stängts för oss vanliga dödliga. Så det kan gå när man har trevligt och får chansen att testa en massa öl i världsklass;-)

Hemresan gick rätt lugnt trots problem med sönderslagna provglas, försvunna tändare, lång väntan på Huvudbangården, sunkiga hamburgare på MC Donalds och allmän trötthet och förvirring. Väl hemma kunde jag konstatera att det varit en väldigt trevlig festival och förutom en massa nya häftiga smakupplevelser så hade jag lyckats komma över fyra provglas och köpt två flaskor "Stella O". Super nice.

/Markus

Ps. Under dagen/kvällen hann vi med att träffa en massa trevliga människor som vi pratade öl med. (Vad annars kan man tänkas prata om på en ölfestival?) Några av dem var Rojjo, Baggio, Fredrik och hans kompis Andreas och Tomas med fru. Får passa på att tacka er alla och hoppas vi träffas igen på någon ölfestival i framtiden. Var flera andra som jag också pratade med men med tanke på vilket jäkla teflonminne jag har så minns jag inga namn. Hur som helst var det även kul att träffa er;-)

söndag 10 maj 2009

Livet är kort, öl är gott och brorsan är i stan!

För att utnyttja tiden till max under de dagar Johan är i Malmö så har vi valt att köra flera mindre provningar på varandra. Torsdagen tillbringades hos Anders, mer info här, och i fredags höll vi till hemma hos mig med ytterligare ett gäng intressanta öl:

Först ut blev Stones Sublimely Self-Rightous, en amerikansk strong ale enligt många men jag tycker nog att det är en mörk IPA/DIPA men varför tjafsa om så triviala saker som stil? Nåja, ölet i sig gav både mig, brorsan och Anders lite bryderier. En svart öl som doftade tallig, gräsig och alldeles underbar humle är inget man springer på dagligdags och det känns som om hjärnan får lite frispel. Inget stämmer, ölet är mörkt och ska ju för sjutton dofta malt, choklad, kaffe eller liknande. Finns lite rostade toner men den superfräscha humlen dolde det mesta i maltväg. Väldigt gott, väldigt fräscht och i sann Stone anda väldigt bra.

Kvällens andra öl blev Founders Double Trouble, en Imperial IPA på nätta 83 IBU. Ölet doftade inte speciellt mycket, den mesta av aromhumlen hade dött ut och det var ju ett rätt trist första intryck. Ölen i sig kändes lätt enkelspårig och inte speciellt komplex. Lite karamellig maltsötma kunde man hitta men mest var det grenigt, kärvt och med en hel del tallbar/enbär smak från humlen. Till skillnad från Sublimely Self-Rightous kändes ölen rätt endimensionell och inte speciellt spännande, utan fräsch humle fanns det inte så där jättemycket kvar i smakväg. Den levererade som man förväntar sig av en kraftig IPA men utan någon större finess. En stabil öl som säkert hade levt upp lite om den var snäppet fräschare.

Tredje ölen blev Hé Brew, en RIPA vilket är en dubbel råg IPA så långt jag förstått det. Väl i glaset doftade ölet sött, maltigt och kokt brocolli, dvs. inte speciellt inbjudande och inte direkt vad man förväntar sig av en IPA. (Mental anteckning till mig själv: köp aldrig någonsin IPA:er där det inte tydligt framgår ett tappnings- och/eller bryggningsdatum.) Första initiala smaken kändes rätt avig och märklig, mycket söt maltsmak som drog åt kakdegshållet och med en eftersmak där en bränd ton, påminde mig lite bränd pepparkaka, blandades med en kraftig efterbeska. Vi var initialt rätt besvikna och tyckte att ölen var lite spretig och att smakerna inte limmade ihop så bra. Jag hade svårt att komma över den brända smaken men efter några klunkar så började det träda fram en intressant öl som påminde lite om en amerikansk barley wine. Gott men knappast vad bryggeriet tänkte sig när de tappade ölen på flaska. Ska nog se om jag kommer över en bättre flaska av Hé Brew någon gång i framtiden.

Bitter Chocolate Oatmeal Stout, även den från Stone, blev kvällens fjärde öl. Har läst en del om att vissa har tyckt att den varit lite väl bitter och spritig men jag hittade inga sådana ”defekter” i den här ölen. Den påminde rätt mycket om den Stones ordinarie Imperial Stout men med mycket tydligare chokladdoft och smak. Ska jag vara helt ärlig hade jag inte tyckt det gjort något om chokladen varit ännu mer framträdande men det känns som en radanmärkning. Det är en mycket bra stout som jag varmt kan rekommendera om någon lyckas hitta den. Smaskens.

Som kronan på verket blev den en Dark Lord från 2009, ölen släpptes den 25:e april i år så flaskan kom mer eller mindre rykande fräsch från Three Floyds. Har väl ingen större betydelse när man har med en Imperial Stout att göra men det kändes ändå kul att få testa detta års version smakar.

När vaxet var bortplockat, kapsylen avmonterad och ölet upphällt i våra glas var det dags att dofta på den asfaltsliknande vätskan. Genast så kände jag att ölet var mindre sött och klibbig och att jag inte kände av tonen av körsbär lika tydligt som jag gjorde i 2008:an. Den yngre Dark Lorden var betydligt mer kärv och rostad i doften. Första klunken gav mig konfirmation på att min näsa fortfarande fungerar som den ska, det var fortfarande en söt Imperial Stout men inte alls lika söt och klibbig som 2008. Istället för att likt sirap kleta ner hela munnen så framträde mer rostad malt, kol, anis/lakrits i smaken.. Detta års Dark Lord kändes mer balanserad än 2008:an och den slank ner nästan oroväckande lätt. En av anledningarna till detta tror jag beror på att ölet var lättare i kroppen och inte alls hade samma kletiga känsla som förra årets. 2008 kändes nästan lika tjock som nyponsoppa och frågan är om inte det berodde på de obscena mängde av proteinfällningar, jäst och annat skumt som var i botten på den flaskan. (Se bild på bottensatsen här.)

Efter Dark Lord kändes det som om ingen annan öl kunde komma till sin rätt så vi bestämde oss för att avrunda kvällen. Lördagen skulle bjuda på en Behemothprovning utan dess like så det var bäst att krypa i kojs och ladda batterierna.

/Markus

onsdag 6 maj 2009

Lite nya roliga öl


Äntligen har jag fått hem alla mina öl jag bytte till mig. Blev på det stora hela ett riktigt schysst byte trots att jag inte riktigt fick alla ölen jag var intresserad av. Börjar man räkna krona mot krona så tror jag det blev lite till min nackdel men å andra sidan så får jag ju tag på öl som allt som oftast är svåra/omständliga eller i princip stört omöjliga att få tag på i Sverige. Undantagen är Avery som går att köpa i Köpenhamn (det var en extra öl så det är ju inget att gnälla om) och Dreadnaught som finns/har funnits en kort tid på Ölbutikken.

Hur som helst ska det bli riktigt kul att testa Dark Lord 2009 och jag ser verkligen fram emot Speedway Stouten, The Abyss, Pliny the Elder och Dreadnaught. Uppenbarligen är Dreadnaughten fräschare än de som släpptes i Köpenhamn, är lite ny design på etiketten och det lovar gott. Jippie för fräsch DIPA!

Några av extraölen jag fick blir intressanta att testa, framförallt Tyranena Hop Whore, Tyranena The Devil Made Me Do It! Och Great Lakes Blackout Stout. Har inte haft möjlighet att testa någon av dem och det är ju alltid kul när man får med lite extra öl på köpet.

Nåväl, nu ska jag inte bli långrandig utan det blir att fira det hela med en Schneider Hopfen Weisse. Har inga större förväntningar på den men det ökar ju oddsen för att man ska bli glatt överraskad.

/Markus

måndag 4 maj 2009

Lördagens ölprovning

Varning: Här nedan följer en osunt lång och lätt förvirrad sammanfattning av lördagens ölprovning. Läses på egen risk och författaren i fråga tar inte på sig något ansvar vad det gäller stavning, grammatik eller faktafel.


Efter många månaders väntan så anlände så äntligen min bror i Malmö. Han hann inte mer än ta av sig skorna innan vi satt med var sitt glas USAlive. Både jag och Anders hade tidigare testat den och vi var även denna gång rörande överens om att ölet är en riktig höjdare, den amerikanska humlen tillsammans med Orvaljästen ger en fantastisk smakupplevelse. Friskt, fräscht och samtidigt torrt och med lite belgisk funkighet i eftersmaken. Kommer att tänka på en lätt fuktigt jordkällare när eftersmaken klingar av, är dock enbart positivt och inte som ett korkat vin eller liknande. Precis som Anders sa känns det som ett experiment som kunde bli riktigt dåligt men i det här fallet har Mikkeller levererat långt över förväntan. Jag skulle själv ge ölet fem söta smultron av fem möjliga och det kände som ett alldeles ypperligt öl att börja kvällen med.

Till middag blev det pressad potatis och grillat älgkött och vad kunde passa bättre än världens högst rankade pale ale Alpha King? Just vid detta tillfället så kändes det som hand i handske och jag instämmer i Beer Advocate och Rate Beers hyllningskör, är svårt att tänka sig någon mycket bättre pale ale. Tycker mig hitta lite likheter med Bigfoot, speciellt när det gäller den nötiga maltsötman i ölen, men det är på inget vis ett Barley Wine. Däremot så tycker jag att den väl tilltagna gräsiga humlesmaken och beskan lät kvalificerar in ölen som en IPA/DIPA. Osannolikt gott var det i varjefall.

Fredrik kom precis när vi höll på att plocka undan maten och kvällens första öl tillsammans med honom blev Herslev Bryghus Aspargesel öl, en veteöl som smaksatts med sparris. Självklart testade Fredrik om vi kände någon doft/smak som normalt sett inte hör hemma i den typen av öl, ingen av oss kunde riktigt sätta fingret på vad det var och när han sa sparris så kände jag förstås den doften och smaken. Funkade bättre än förväntat och jag tyckte ölen var riktigt god. Kvällens fundering från min sida var om man skulle känna sparrisdoften när man gick och pinkade på toan;-) (Svaret för min del blev nej.) Veteöl är inte någon favoritstil för mig jag uppskattade den här ölen mycket mer än Herslevs kanontrista julöl.


Jag och brorsan bjöd även på en överraskning, en ljus belgisk ale bryggd på honung som tillverkats av Urken bryggerier. Mig veterligen finns det bara fyra flaskor kvar i hela världen och vi drack upp en av dessa. Ölen är nog närmare två år, om jag minns rätt, och den har lagrats i vår källare ett bra tag. Honungen kände man fortfarande tydligt i både smak och doft och det fanns ett riktigt alkoholbett kvar som var rätt angenämt, lite som i Westmalle Triple. Det fanns även en hetta i ölen som jag inte kunde minnas att den hade förut och det kändes nästan som om den var kryddad med peppar eller något liknande. Mig veterligen finns inget sådant i ölen men det var ett tag sedan jag pratade med bryggaren om den så jag kan minnas fel. Försökte ringa upp och få lite uppdaterad information av Tor, som gjort ölen, men tyvärr svarade han inte. Summa summarum så tyckte jag att ölen åldrats alldeles förträffligt och den var riktig kul att testa igen. Tycker möjligen att det var snäppet för mycket alkohol i eftersmaken men det känns mest som en radanmärkning.


Founders Breakfast Stout var nästa öl på listan som skulle prövas och jag var, om jag ska vara helt ärlig, inte jättespänd att pröva den. Drack en flaska julen 2007 och då tyckte jag den kändes tunn och lite tråkig och att ölet inte levde upp till hypen. Döm av min förvåning när jag kände doften av kaffe och choklad damma till mina doftceller, nu jäklar snackar vi om en schysst stout! Smaken var väldigt kraftig och de rostade kaffetoner dominerade, kändes nästan som om jag drack kaffe med lite öltoner. Otroligt gott och ett öl jag utan problem skulle kunna tänka mig ha i ölkällaren. Anders tyckte sig hitta lite kemiska bismaker i ölen men det var inget jag reagerade på. Mycket möjligt att de fanns där men mina outvecklade smaklökar kunde inte identifiera något annat än en supersmaskig stout. Är man ute efter en kaffebomb så ska man utan tvekan pröva Founders Breakfast Stout.


Efter Breakfast testade vi Kentucky Bourbon Stout, Breakfastens storebror. Flaskan var en 2007:a som jag fått i ett byte och eftersom jag aldrig prövat ölen tidigare så vet jag inte hur den har utvecklats. Whiskytonen går dock inte att ta miste på och ölet var väldigt gott om än lite onyanserat och spretigt, det kändes som bourbonsmaken inte till fullo var integrerad med resten av ölet. Iof inget fel med det men med tanke på hur högt rankad ölen är över världen så hade jag nog förväntat mig något mer. Den var rätt torr och besk och det fanns inte mycket restsötma i den vilket jag kan uppskatta, rent generellt är det få alkoholstinna söta öl som jag uppskattar.


Nu började vi komma igång rätt ordentligt och nästa öl vi prövade var Brooklyn Black OPS. Ska jag vara helt ärlig så hade jag inga större förhoppningar på den, tycker rent generellt att Brooklyn är ett habilt bryggeri som ofta gör bra öl men som sällan gör fantastiskt bra öl. Sagt och gjort, flaskan korkades upp och i våra glas hällde vi upp en svart, trögflytande vätska. Min brorsa kommenterade på en gång den något syrliga doften och söta doften, något som jag tycker är något av ett signum för den vanliga Brooklyn Black Chocolate. Bourbondoften var avsevärt mer nedtonad än i Kentucky Breakfast Stouten och det kändes som ett mer nyanserat och välbalanserat öl i största allmänhet. Var det bra då? Nja, jag tyckte att kroppen kändes ganska lätt och att bourbonkaraktären var lite för svag. Inget fel med det men med tanke på att det är en rätt dyr pjäs, har för mig att den ligger närmare 20 USD i staterna, så känns det inte som om den riktigt levererar. Kommer nog inte att byta till mig några fler flaskor av den. Däremot ska Brooklyn Brewery ha en eloge för designen, otroligt snygg och stilren.


Vid det här laget var min brorsa rätt less på bourbon, han gillar inte whiskey och han tyckte att det blev lite mycket av den varan. När jag påpekade att det fanns en flaska Hopslam med hans namn på så blev det ett enkelt val för honom för att bryta av mot den svarta, rostade, fatlagrade ”sörjan” vi till huvudsak druckit den senaste tiden. Jag och Anders fick en sipp var och Fredrik fick ett litet provglas. Till min förvåning hade ölen knappt åldrats någonting alls, den doftade som en hel regnskog full med färska tropiska frukter och smaken var söt, besk och osannolikt god. En sipp senare kunde jag konstatera att jag inte kände någon skillnad alls på den nu och när jag och Anders prövade för ett par månader sedan. Mitt kylskåp funkar rätt bra för att bevara humlebomber i och det kändes kul att brorsan och Fredrik fick en chans att uppleva en så fantastisk öl. Hopslam är nog för tillfället min nummer ett av Dubbel IPO:rna jag prövat, smaskens!

Fredrik plockade fram en Stone Smoked Porter och den visade sig vara infekterad alternativt lagrad i direkt solljus. Ölet var tunt som diskvatten och doftade som ett stall fullt av hästar. Usch, fy och blä och rakt ner i vasken med ölet. Alltid lika trist när man får en dålig flaska men med tanke på hur mycket bra öl vi har hemma så var det inte hela världen.


Goose Islands County Bourbon Stout blev nästa öl att avklaras och den var, som vanligt, otroligt god. Inte jättekomplex men jäklar i mig vilken whiskeybomb det är. Var för övrigt andra County Bourbon Stouten som Anders bjudit mig på, känner mig lite korkad att jag ”bara” köpte en flaska när den kom som tillfällig nyhet. Nåja, man har inte pengar till allt.


Efter det så blev den dags för De Molens Rasputin, ännu en kraftig Imperial Stout på 11%. Har missat alla av De Molens öl när de släpptes i Sverige så det kändes kul att få chansen att pröva Rasputin sent om sider. (Tack Fredrik.) Vid första klunken trodde jag att något var fel på flaskan, den kändes väldigt lätt och doften kändes lite konstig och inte speciellt stoutaktig. Brorsan och Fredrik blev också lite fundersamma men Anders, som testat den förut, sa att det inte var något fel på flaskan. Jag kände mig först nästan lite lurad, ölet var rätt vattnigt och doften kändes inte allt för inbjudande. Var lite stall och andra ofräschheter som inte kändes klockrena. Efter några klunkar till tyckte jag det limmade ihop lite bättre och man kände släktskapet med öl såsom Black Albert, dvs. det finns en väldigt fruktig, fuktig och, om jag minns rätt, lite mögelostkaraktär. (Mitt minne är inte hundra här och jag hade aldrig tid att ta några anteckningar under kvällen, någon hejd på nörderiet får det vara;-) Ska jag vara helt ärlig tyckte jag det var sådär, inte alls dåligt men jag misstänker att ölen inte riktigt kom till sin rätt efter alla de andra ölen. Jag skulle gärna vilja pröva den igen och då gärna innan en massa bourbonbomber.


Schysst färg och en jäkla massa jäst, mums!

Kvällen började lida mot sitt slut och med lite Ministry i bakgrunden, tror fan i mig det är tio år sedan jag hörde på dem, så öppnade jag kylen och funderade på om vi skulle avsluta med en sista öl. (Ja, jag vet att det är korkat efter alla dessa kanonöl men vad sjutton gör man när man har galet trevligt?) Anders tyckte att Alesmiths Old Numbskull skulle vara en trevlig avslutning och jag behövde inte övertalas länge innan foliet och kapsylen rök av flaskan och ölen ner i våra glas. Har inte testat Old Numbskull förut men jäklar i mig vad bra den var! Ruskigt frisk och fräsch trots en väl tilltagen maltsötma och en sjukt balanserad och bitande beska. En av kvällens höjdpunkter och som tur var så levererade ölen bra mycket mer smak än Rasputin så den lyckades väcka lite i mina lätt avdomnade smaklökar. Supergott och en kanonavslutning på kvällen.
Efter det att Anders och Fredrik letat sig in mot centrum så avslutade jag och brorsan med att hinka i oss kopiösa mängder vatten. Tur var väl det för jag mådde helt okej dagen efter, seg och trött som sjutton men utan allt för mycket skallebank (tur att Old Numbskull inte levde upp till namnet fullt ut). Så här i efterhand skulle vi nog tagit några färre öl och hållit lite lägre tempo men vad sjutton ska man göra när man har en massa goda öl och trevligt sällskap;-)

/Markus

fredag 1 maj 2009

Imorgon smäller det!


Min brorsa har äntligen lyckats få arslet ur vagnen och kommer till Malmö imorgon och jäklar ska det bli ölprovning av! Jag har under de senaste månaderna samlat på mig en ansenlig mängd öl som jag, något optimistiskt, har tänkt ska provas under ett par helger. Oddsen att det är genomförbart är i princip noll och ingen men man ska ju sikta mot stjärnorna för att förhoppningsvis nå trädtopparna;-) De flesta prövningar ska göras tillsammans med Anders, något ska ju stackarn ha igen efter det att han bjudit mig på Kate the Great, Dark Lord, Dreadnaught och annat smaskens.


Mer öl i kylen än mat, innebär det då att det är en ölkyl jag har hemma i köket?

Imorgon blir det en stoutprovning med en del där vi valt ett bourbontema:

1. Old Viscosity
2. Kentucky Breakfast Stout
3. Bourbon County Stout
4. Black OPS

Vi funderar på att lägga in en Breakfast Stout och en Black Chocolate Stout för att jämföra dem mot KBS:n och Black OPS:en. Fredrik kommer kika förbi och han skulle eventuellt plocka med sig De Molens Rasputin och Stones Smoked Porter. Känns som om det kommer bli en alldeles förträfflig lördag och nu håller jag tummarna för att det ska vara riktigt varmt så man kan njuta av våra förträffliga sommaröl ute på altanen;-)


Öl som inte ryms i kylen måste man ställa i garderoben.

Vi har spånat lite på några andra provningar och Anders presenterade tre förslag som jag tyckte såg riktig välkomponerade ut:

Imperial Stout
1. Bitter Oatmealt Chocolate Stout
2. Green Flash Stout
3. Santas Little Helper
4. Choklat
5. Oat (Imperial Oatmeal Stout)
6. Bells Expedition Stout
7. Founders Imperial Stout

Bareley Wine och DIPA/RIPA
1. Backburner
2. Old Numbskull
3. Sublimly Self-Rightous Ale
4. Bittersweet RIPA
5. Double Trouble
6. Hop 15

Three Floyds
1. Alpha King
2. Oatgoop
3. Behemoth Vertical
4. Dreadnaught

Vissa av provningarna blir lite väl mastiga men det beror på att vi klämde in i princip allt som jag har hemma och som jag planerat att testa. Med största sannolikhet kommer vi plocka bort några öl och eventuellt ändra ordningen som vi kommer prova ölen. Personligen tycker jag att det är viktigt att det inte blir för mycket av det goda, för många öl på en kväll tenderar att sudda ut intrycken och, i vissa fall, förstöra upplevelsen. (Kan ju även leda till viss yrsel, tunnelseende och andra komplikationer för den delen.) Förra året åkta jag och brorsan till en kompis i Östersund och testade ca 15 olika stouter under två dagar. På den andra kvällen kände man sig rätt mätt stout, allt flöt ihop till en jämntjock smörja och de enda smaker man kände var ”kaffe, choklad och möjligen lite vanilj- och/eller laktritstoner”. För egen del fick jag rätt svårt att känna skillnaden på ölen och när Amagers Imperial Stout känns välbalanserad och med en rätt modest beska så har smaklökarna tagit semester för resten av kvällen.

Nåväl, nu ska jag gå och lägga mig och kika lite på tv och ladda upp inför morgondagen, jippie!

/Markus